Intressan, om något lite omständlig, inledningsliknelse i recensionen.

Känns i övrigt som en rätt precis besrkivning av Boyacioglus(+ ett antal slampoeters i Svensk Slam-antologin) problem i skrift. Platta, halva – så blir de – dikterna. Ett problem som estradpoesin möter när den ska omsättas i bokform, när upphovsmännen/kvinnorna överskuggar texten med sin mimik, sin teatrala framtoning. Där ligger slammandets problem för stunden – att hitta jämvikten/balansen.

Johannes Anyuru har klarat övergången till bokpoesin mycket bättre än Boyacioglu, läs honom istället! Inte lika överdrivet hypad som Boyacioglu, även om Anyuru blivit hela kritikerSveriges lilla favorit i o m debuten. Senaste Omega var väl lite svalare emottagen.