Hej och välkommen till dagensbok.com. Igår var det Åsa som recenserade en bok av Ola Klippvik, och idag har det blivit Johans tur. Recensionen gäller Marianne Fredrikssons bok Skilda verkligheter från 2004, som får en fyra i betyg.

Boken handlar om Jan och Angelika, två människor mellan tjugo och trettio som kärat ner sig i varandra men lever i "skilda verkligheter". Jan kommer från en arbetarklassfamilj i Göteborg, och har genom sin stora matematiska begåvning arbetat sig upp till forskare på hög nivå. Han är naturvetaren, den logiske, och enligt Angelika "räknenissen". Hon själv däremot är uppvuxen i en norrländsk akademikerfamilj, och arbetar som sjuksköterska. Angelika är den intuitiva, vidskepliga, och enligt Jan "flummaren". Han är en sådan som vill förstå saker, hon en sådan som inte låter sig förstås. De förälskar sig alltså skillnaderna till trots, och ja, således en klassisk kärlek-med-hinder-historia. Hindret gäller inte klasstillhörighet eller släktfejder i Fredrikssons bok, utan just dessa skillnader i förhållningssätt till omvärlden.

I kapitel efter kapitel berättas hur de båda lever ihop, hur de träffar Jans farmor och farfar, träffar Angelikas styvföräldrar, träffar barndomsvänner. Många hemtrevliga middagsbjudningar förekommer, med kära återseenden och möten där någon av dem ska visas upp och godkännas av släkt och vänner. De två köper lägenhet, gifter sig, och Jans forskning gör nya sensationella framsteg. Det hela är mycket lyckligt, bortsett från de inslag i boken då antingen deras världsbilder krockar, eller när den ene av dem återger tragiska barndomsminnen för den andre.

Med detta är boken också fylld av sammanfattade teorier gällande idéhistoria, vetenskap och religion. Teorierna presenteras genom släkt och vänner, där varje karaktär ger sin syn på världen och sina råd om hur de älskande ska kunna leva tillsammans trots sina skilda verkligheter. Det är filosofiskt och görs begripligt. Däremot görs det inte intressant.

Intressanta görs inte mötena karaktärerna emellan över huvud taget. Folk är så hemskt överens med varandra hela tiden. Man träffas och bara förtjusas av varandra och blir tidigt mycket personlig mot sin främling och säger att jag ser på dig att du är en sådan människa och jag ser på dig att du är en sådan människa. Och Jan skrattar så ofta sitt stora skratt som Angelika bara älskar så mycket. Det är lyckligt på ett sätt som gör gestaltandet otrovärdigt och läsningen trist. Och konflikten i Jans och Angelikas förhållande räcker inte till för att skapa dramatik, spänning, eller ens intresse att läsa vidare.

Fler saker att beklaga sig över: handlingen är föutsägbar, skillnaderna mellan huvudpersonerna påpekas så ofta att det blir övertydligt, många av karaktärerna är mer representanter för olika teorier än vad de är personligheter, och ett otal kapitel slutar med att någon somnar, vilket blir tjatigt i längden.

Mot slutet förvandlas historien något, från att handla om förhållandet i sig, till att handla om Angelikas personliga problem och föreställningar. Denna avslutande del är långt mycket mer engagerande och känslosam än föregående trehundrafemtio sidor, en effektfull kontrast bildas mot det lyckliga. Dessvärre räcker detta inte alls till för att kompensera de tidigare bristerna.

Ja, det var allt för idag. Imorgon är det lördag och då har vi som vanligt en gäst här på dagensbok.com, Staffan Heimerson recenserar Mario Puzos Gudfadern. Välkommen tillbaka då.