I dagarna gick Darren Arronofskys Noah upp på biografer, en sån där film som alla har en åsikt om redan innan de sett den. En av de mest bisarra kritikerna kommer från en del amerikanska kristna, som hävdar att filmen är Satans påfund eftersom den får Guds beslut att slakta hela mänskligheten att framstå som för… snällt. Vi får absolut inte falla i den moderna politiskt korrekta kommunistiska tanken att tro att Gud är det minsta resonlig eller förlåtande. Vi måste komma ihåg vem Gud är: sträng, hämndlysten, och villig att straffa oss när som helst om vi inte följer Hans bud till punkt och pricka, allt för vårt eget bästa… ungefär som våra actionhjältar, alltså.

Jag skulle säga att José Saramago nog garvar arslet av sig åt det uppe i himlen, om han inte: a) trott på en himmel, och b) av Kain att döma inte tyckte det var särskilt roligt.

Men Kain, alltså. Ni kan historien: Adam och Eva smakar på frukten kunskap på gott och ont (sic), kastas ut ur Edens lustgård av Guds dörrvakter, och när deras söner, bonden Kain och herden Abel fjäskar för Gud med brännoffer visar det sig att bara blod är gott nog åt Gud, varvid Kain får tuppjuck och slår ihjäl sin bror. Som straff låter Gud honom gå fri och lovar att ingen ska skada honom – inklusive Gud själv. Så Kain måste vandra runt i världen – och hela Gamla Testamentet – som sin namne i Kung Fu, driva från den ena bibelhistorien till en andra och bevittna Abrahams offer av Isak, Babels torns fall, förstörelsen av Sodom och Jeriko, Jobs prövningar, etc. Och när han inte kan hjälpa vänder han sig mot Gud och skäller ut gubbjäveln efter noter.

Om jag blivit utvald vet jag inte, men en sak vet jag, något borde jag ha förstått, Vad, Att vår gud, himlens och jordens skapare, är komplett galen, Hur vågar du säga att herren gud är galen, Därför att bara en galning utan medvetenhet om sina handlingar skulle erkänna sig direkt skyldig till hundratusentals människors död och sedan uppföra sig som om ingenting hade hänt, såvida det inte egentligen rör sig om ren och skär ondska, inte om galenskap av den äkta, ofrivilliga sorten…

Det här är Saramagos sista roman, skriven när han var över 80, och han skrev fortfarande i de där omtumlande långa meningarna där tankar och argument dansar capoeira genom berättelsen. Och trots att Kain lider av en smått enformig bitterhet som mästerverket Evangeliet enligt Jesus Kristus visste att balansera med humor och medmänsklighet så finns det en poäng i att låta Kain, den förste mördaren, agera åklagare mot Gud inför världens orättvisor … eller gud, då, för saramago använder inga stora bokstäver för några namn eller titlar här, vare sig mänskliga eller gudomliga. Precis som gud skapar människan ur lera skapar människan gud ur sig själv, och runt runt runt går det i dansen att skylla på varandra för våra egna handlingar. Bara den som uppenbart är skyldig – kain – har rätt att kasta sten och kräva ansvar. Vackert så, och som det fan av metafiktion jag är, gillar jag hur han låter kain gå fram och tillbaka genom historien som en biblisk doctor who. Men… jo, det har gjorts förut. Teodicéproblemet, guds död, allt det där; när Saramago låter argumenten ta så stor plats i förhållande till berättandet, känns det ofta lite torrt och debattartikelartat; mer växelbruk hade inte skadat. I närheten av Evangeliet enligt Jesus Kristus, eller för den delen Marianne Fredrikssons Evas bok, blir det aldrig.

Det sagt: Mot slutet slänger han in en twist som fungerar och att gör hela boken lyfter ett par snäpp. Där hittar han en bibelhistoria där det inte finns någon plats för Russell Crowe eller CGI-ade översvämningar, där han sätter ett så effektivt slut på hela tjafset att jag trots oaptitligheten, sitter där och flinar från öra till öra. Om gud skapar mänskligheten ond, då får han väl skylla sig själv. Och vice versa.

Och om ni inte köper det – jag tvekar själv – är Lasse Bergs nya bok ute nu.