Den sista legionen är skriven med en filmatisering i tankarna, säger Manfredi i förordet. Och redan efter en sisådär tjugo sidor är de värsta Hollywoodfarhågorna infriade. Då har hjälten presenterats, han har busvisslat på sin häst som omedelbart kom skrittande och den ondaste av fiender har skridit in i handlingen. Det svarta och det vita formligen lyser mot en.

Det är under Romarrikets allra sista flämtande andetag som historien utspelar sig. Den siste kejsaren över den västra rikshalvan avsätts och barbarerna går segrande fram på alla fronter. Den tidigare stormakten kollapsar men det finns fortfarande ett fåtal som kämpar för att återupprätta imperiet. Det är de som är hjältarna här. Och under drygt 400 sidor får de möjlighet att visa sin tapperhet under våghalsiga fritagningar, vilda flykter och ett flertal strider där de så när går under.

Trots dessa ingredienser eller på grund av dem är det här inte ett dugg spännande. Historien i sig är helt enkelt för dåligt byggd. Det finns ingen som helst trovärdighet i vare sig karaktärerna eller det de råkar ut för. Istället för att försöka komplicera plotten, i alla fall en smula, väljer Manfredi den lätta vägen ut genom att slunga klyscha på klyscha och floskel på floskel likt en balista. Men några bokhyllor kommer han knappast att erövra med den här trötta och återanvända ammunitionen och är det så, vilket inte är ovanligt, att den kommande filmen blir sämre än boken kan det vara på sin plats att utfärda varning för den också, redan i detta tidiga skede.