Att bli levande begravd hörde till 1800-talsmänniskans största rädslor. Skräcken och fascinationen för livet, döden och gränslandet däremellan har dock hemsökt oss i alla tider. Och det är också här, i gränslandet, som Själens osaliga längtan tar sin början.

Elspeth Noblin, bokens nav och huvudperson, har just dött. Vägg i vägg i hennes lägenhet vid Highgate-kyrkogården i London finns grannarna och älskaren Robert. Hit kommer också hennes systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina från USA. Bleka, vitblonda och smala framstår de som avbilder av sin mor Edie och hennes tvillingsyster, den döda Elspeth.

De unga arvtagerskorna framställs avsevärt mycket yngre än sina 20 år, och först känns denna romantiska infantilisering och ytliga flickighet irriterande. Men bakom hittar vi deras själar, gamla och erfarna. Kvartetten Elspeth-Edie-Julia-Valentina kan också närmast uppfattas som en själslig/kroppslig spegel, en symbios som måste splittras om de ska kunna leva vidare som fria individer. Problemet är att en tvilling aldrig är fullständig utan den andra …

Elspeths våning är jämte kyrkogården ”dödsriken”, platser där tiden är ur led, och det vilar något unket över hela nordvästra London. En lukt som inte försvinner hur mycket grannen Martin än skrubbar golvet, och hur djupt älskaren Robert än plöjer i kyrkogårdens och de dödas historia.

Någon som nu tror att Elspeth dragit sig tillbaks helt och hållet efter sin sista jordliga suck? Nej, knappast. Hennes ande far runt i lägenheten, allt mer energiskt. Vill till världen utanför. Till ett liv i en levande kropp. Och tack vare att tvillingarna börjar förnimma henne, blir hon också gradvis mer ”verklig”.

Genom dem växer hon, och Döden och Livet blir jämlikar, blir tvillingar – ett tema som löper som en ambitiös röd tråd genom hela romanen. Alla, levande som döda, är fångade i sina kistor. Instängda i sina hus, rum och relationer. Hos vissa finns längtan att ta sig ut, hos andra inte. Somliga ger sig av, men behåller länken till döden eller livet. Det materiella ställs mot det andliga och frågan blir: När och hur existerar vi människor fullt ut? Är liv och död en känsla, eller något konkret med form och substans?

Allt går omlott. Allt är speglingar. Världen är fylld av bokstavliga och metaforiska tvillingpar. En spännande tanke, som dock tenderar att fastna i sin tematik, istället för att speglas och gestaltas starkare via språket.
Allt är också intensivt vemodigt, vitt och vackert. Så intensivt att jag kan sakna motsatsen: det smutsiga, fula och råa. Lite mer sot och betyget hade blivit högre.