Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden (om det nu är den definitionen vi har av en bok?). Istället är det en pappkartong på ca 40 x 30 cm med 17 lösa ark i diverse storlekar och färger med ord, bokstäver och figurer på. En del är stora som A4or, andra små som lappar, några vita, bruna, andra orangea och taggiga som extraprisskyltar.

Från början är det anteckningar från Sofie Grevelius ateljé som Julia Björnberg och Jerker Kaj på det nystartade förlaget bok förlag har valt ut. r + n = m är därför en debut i dubbel bemärkelse.

Största skillnaden mellan att läsa r + n = m och poesi i traditionellt bokformat är att läsakten blir förändrad. Den blir mer till en upptäcktsfärd, ett spännande nöje att hänge sig åt. Jag hittar hela tiden nya ark, nya ord, nya formationer. Vill plocka i arken, känna på dem, lägga dem bredvid varandra, se vilken text som talar till vilken, hitta system, ordna. Därför påminner läsningen av r + n = m mer om skrivande än om läsande för mig.

Titeln r + n = m blir till ett facit eller en instruktion för hur verket ska läsas. Att det handlar om hur bokstäver och ord ser ut eller låter, eller vad som händer när de får leda till associationer, följder, fortsättningar. Texterna rör sig med lätthet mellan svenskan och engelskan och bildar därför ett eget språk baserat på just ljud och form. Uppmärksammar skillnaden i ”närmandet, förnärmandet och för när man det”. Även känseln ger ytterligare en dimension när jag upptäcker hur jag låter fingrarna läsa när de rör sig över trycket, kanten, papperet.

Själv har jag ett personligt intresse i höns och fattar därför genast tycke för arket med listan över vad fåglar gör, som tex ”fly, suddenly appear, flock together, (under some circumstances)”. En annan favorit är listan av ”vela” som bryts av ett veta och konstaterandet att det ”bara krävs ett litet streck”. Jag gillar blicken på olikheten, på det som skiljer. På samma sätt som jag gillar likheten eller olikheten i talesätten ”one of a kind” och ”vänd andra kinden till”.

Ett av arken föreställer frågan ”vad väntas av mig här?” som också går att läsa som en skeptisk blick av verket, det ängsliga i att inte riktigt känna igen sig, att inte riktigt veta. Vilket gör att jag också läser in ett metaperspektiv, eller att verket läser sig själv och därför även blir väldigt självmedvetet. Och det är så jag upplever verket, utan att det blir för smart eller för internt.

Aldrig annars kommer mitt ägandebehov i uttryck som när det gäller böcker, det här är en bok som jag vill ha nära, sätta på väggen, äga.