Elsie Johanssons språk är som ett slags arkaiskt landbygdsmål uppblandat med egna uttryck och modernt slang. Ord som ”fulvärkte” och att sitta på ”fjölen” mixas med bilder som ”flashar” förbi i huvudet. Jag säger: lita på ditt språk Elsie. Jag tror inte att en på några och sextio beskriver ett minne så. Man kanske kan se det som en språklig utsmyckning, men i mina ögon blir blandningen krystad.

Boken heter Näckrosträdet och är Johanssons nya roman. Den täcker ett livsöde som sträcker sig från 40-talet fram till för några år sedan. Men det är ingen folkhemmets uppgång och fall som skildras. Tvärtom är det en högst individuell berättelse, för att inte säga egocentrisk.

Det handlar om Hildur som alltså passerat sextiostrecket och nu håller räfst med sig själv (jodå, även Herren är med på ett hörn). Större delen av sitt liv har hon delat med Ivan, ett förhållande som ställt höga krav på toleransnivån. Enligt devisen ”Kärleken framför allt” har Hildur tvingats ge upp sina studier, se genom fingrarna med älskarinnor, uthärda Ivans återkommande problem med den mentala hälsan osv.

Nu, när Ivan har dött (boken inleds med dödsannonsen) i cancer, är det dags att gå till botten med livslögner, tillkortakommanden och kompromisser. Det sker genom brev och tillbakablickar i första och tredje person singularis varvat med berättarbesök i nutiden. Greppet är en förutsättning för romanens konstruktion, men genom sina snabba vändningar blir det aningen rörigt. Ibland känns det som om hon inte har kontakt med sin egen historia.

Men Hildur är alltid närvarande. Fram tonar bilden av en stark om än, ur läsarens synvinkel, naiv och godtrogen människa. Samtidigt anar man att Johansson vill framhäva kärlekens styrka, och att den i sig är en förmildrande omständighet för Hildurs livsval. Problemet är bara att Hildurs ego tar för stor plats. Både Ivan och andra i hennes närhet förblir endimensionella figurer, som skuggor på marken runt Hildurs envig med sig själv och sin bitterhet. I denna egna Hildurvärld är dock boken ett starkt och gripande porträtt.

Härom kvällen såg jag Vilhelm Mobergs Nybyggarna i Jan Troells tappning. Jag slogs av två saker framför teven, dels hur den i likhet med lika episka Gudfadern på ett självklart sätt visar länken mellan det gammeleuropeiska och det nyamerikanska genom människorna, dels hur den lyckas koncentrera dessa livsöden på några få timmars film. Effekten kan vara hisnande, för att inte säga smärtsamt, när ett liv krymps till timmar och minuter.

Vår tid på jorden är kort, så även i Näckrosträdet.