Bukowski är en av de författare som jag föll pladask för och bara lever med och som jag inte alltid kan intellektuellt och analytiskt försvara, varför jag tycker om honom så mycket. Förutom att jag alltid kan dra fram den där viljan hos honom att skildra livet, det som pågår där runt omkring honom, just så skitigt som det är då och där.

Jag konstaterade när jag gick på Finns folkhögskola att jag är mycket mer uppbygglig som människa när jag läser Eyvind Johnson än när jag läser Bukowski, men jag kan konstatera att jag läst mera Bukowski än Eyvind, trots att jag inte nödvändigtvis ser honom som en bättre författare.

Bukowski är som en kär suparpolare som man kan ha varit ifrån länge, men om man träffar honom så hämtar man under tystnad två bärs ur kylen och sätter sig ned och dricker upp dem. Det är inte inte tal om att den andra kör eller har en vit månad, för de polarna man behöver fråga finns också, de är en annan kategori. De är mera Eyvind Johnson.

Härnqvists förlag skall ha en eloge för denna volym, som faktiskt är den första hela diktsamling som är översatt till svenska, trots att Bukowski slog igenom som poet i Amerika och inte som prosaförfattare som han är känd för här. Det säger väl mera om poesiklimatet i detta landet än om något annat (ett stort urval av Bukowskis diktning är dock översatt redan). Titeln är fantastisk på engelska, tyvärr inte översatt och den titeln som diktsamlingen får leva under på svenska är bara krystad och dålig. Einar Heckscher ville väl förstora dikten med denna kvasifilosofiska titel, men det behövs inte, dikterna är nog i sig själv (eller vad han ville).

Dikterna är, när de inte är elegiskt korta stämningsrader, mera som små mikronoveller fulla av humor och poänger. De är rättframma med skarp poetisk blick. Bukowski kliar ingen på ryggen. Man kan konsumera dem snabbt och ändå inte missa mycket, det som smakar extra blir kvar på tungan. Det är så direkt och ärligt men skruvat, hur det ser, diktarens öga. Allt hänger samman med just dessa dikters logik. Om Hemingway skulle ha skrivit dikter skulle de vara just så här men bara aningen finare i kanten trots att Bukowski kallar honom fylltratt i en av dikterna.

Men nu kan jag inte låtsas längre. Skriva om en amerikansk poet och inte nämna valet. Bukowski är politisk! Amerika går till val imorgon, Bukowski vilar i sin grav. Han skulle antagligen inte röstat om han levt, han skulle vilat på sofflocket med en flaska whiskey bredvid sig, nån subba till brud som sparkade på honom, allt enligt den myten han själv odlade om sig själv. Jag vet inte, recensenten tror i ärlighetens namn att Bush vinner, känner att kandidaterna de två är så långt ifrån Bukowskis liv så han kan inte rösta. Jag känner mig också långt ifrån dem. Poeten säger det såhär 1979:

Valpolitiskt kandidatansikte på en gatuaffisch

där är han:
inte för många baksmällor
inte för många bråk med kvinnor
inte för många punkteringar
aldrig en tanke på självmord

tandvärk högst tre gånger
aldrig missat en måltid
aldrig i fängelse
aldrig äkta kär

7 par skor

en son på college

en ett år gammal bil

byst med försäkringar

mycket grön gräsmatta

soptunnor med tättslutande lock

han lär bli vald