Anneli som söker komma nära sina polare, förstå vad de menar, men det närmaste hon kommer är sex. Anders som försöker, försöker att förstå charmen i segling. Pirjo som desperat försöker få sin svärson att förstå att dottern Synnöve inte är så lätt att varken förstå eller leva med. Korta brottstycken ur många människoliv.

Alla vill vi väl vara älskade och ha en god kontakt med våra nära och kära. Men färre har det. I den här samlingen noveller skildras en rad människoöden, alla människor som söker kontakt. Och det är en salig blandning liv, någon röd tråd finns inte mer än så. Det gör att boken känns som om den spretar åt olika håll.

Men jag blir aldrig riktigt gripen av novellerna. De korta brottstyckena känns som om de saknar mening. För vem kan inte – i någon situation, vid något tillfälle – ha svårt att kommunicera med sin omgivning? Vem kan inte ha existentiella problem? Och eftersom det är just brottstycken så får man aldrig reda på om det är en tillfällig "svacka", eller ett konstant moment i livet. Visst känner jag igen mig. Men jag undrar hur många som inte kan göra det. Från något tillfälle, någon gång.

Men att de är just brottstycken gör att jag inte kan identifiera mig med personerna – hur vet jag om de verkligen är som jag? Hur vet jag om det här är något kännetecknande för deras liv? Novellerna må vara väl skrivna, men vad är det som Kempe vill ha sagt? Det känns bara lite tomt redan från start, och tomheten kvarstår när jag kommit till slutet. Missar jag något vitalt?