Åttahundrasextiotvå sidor. Det måste kräva ett gott självförtroende och en oerhört stabil läskrets för att våga skriva en så lång roman. Joyce Carol Oates brukar betraktas som en av USA:s verkligt betydelsefulla författare av idag och har skrivit ett antal ingående och omfångsrika skildringar av det amerikanska samhället. Skulle någon våga och kunna skriva närmare tusen sidor om Marilyn Monroe, symbolen för den amerikanska drömmen och dess baksidor, så var det hon.

Så hon vågade. Lyckades. Och gav liv till ett livsöde som många endast känner från reproduktioner av Warhols popkonst. Blonde, som romanen heter, ser bortom läpparna, kurvorna och det väteperoxidblekta håret och in i människan Marilyn Monroe, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen hette. Två dimensioner blir tre.

Jag ska omgående erkänna att jag är betagen. Som människoporträtt tror jag inte jag läst ett mer mångfacetterat och djuplodande verk. Berättelsen om hur en liten flicka, med en psykiskt sjuk moder, via barnhem och fosterhem utvecklas till en av världshistoriens mest kända skådespelerskor och ansikten berättas ur ett flertal perspektiv. Ibland följer vi nästan hennes egna dagboksanteckningar och läser hennes dikter, för att i nästa ögonblick betrakta henne från distans i skydd av biografens mörker. Inskjutet är också ofta korta repliker och minnesfragment från modern.

Ni har fått en fin baby, mrs Mortensen, vill ni inte hålla er fina baby? Det är en liten flicka, det är dags att ge henne mat. Men mor vände ansiktet mot väggen. Hennes bröst läckte ut mjölk, det rann som var, men det var inte till mig.

De många perspektivbytena bidrar också till att belysa den belastning på psyket som produkten ”Marilyn Monroe” måste ha inneburit för Norma Jeane. Känslan av att inte veta säkert var fiktionen är slut präglar romanen. Var började Marilyn Monroe och var slutade Norma Jeane Baker. Kände de varandra? Och vem av dem var det som bestämde att det skulle sluta den 4 augusti 1962 på 12305 Fifth Helena Drive i Los Angeles?

Blonde är romanen om människan bakom myten och fotografierna. Den berättar om en hänsynslös filmbransch i en värld där det religiösa strävandet efter ett evigt liv ersatts av en längtan mot berömmelsen – strålkastarna. Strålkastare som oundvikligen smälter vaxvingar som tvingats alltför nära.

Tänker på Edith Södergran:

Du sökte en kvinna och fann en själ – Du är besviken.

Nej, besviken blev jag inte. Ledsen däremot.