När jag tänker på den irländske diktaren och Nobelpristagaren Seamus Heaney så tänker jag ofelbart på potatis.

Potatis må föra en vanligen ganska undanskymd tillvaro i litteraturhistorien – fast nog var det Tegnér som myntade uttrycket ”freden, vaccinet och potäterna”? – men potatis förkroppsligar på något sätt Heaneys alldeles egna poetiska blick, hans sinne för det storslagna i det vardagliga, livskraften och skönheten i jorden och det mest basala, livsviktiga.

På väg samlar dikter av Heaney från åtta olika diktsamlingar utgivna mellan 1966 och 1991. Ur den första, Death of a naturalist från 1966, kommer bland andra ”Potatisplockarna”, den dikt som först fångade, förtrollade mig, och en av många i På väg som rymmer allt det där som gör Heaney till en av de, i mina ögon, allra största.

Begärliga dofter avsöndras i smulad mull.
Det hårda skalet spricker då var grodd
bryter igenom (en jungfrufödd kull) –
en fast förnimmelse, som i sin våta linda
utlovade smak av jord och brodd.
Att hopas i stukor; levande skallar, blinda.

Hos Heaney är potatisen evigt förbunden med människornas jordiga fingrar och krökta ryggar, med hunger, med trötthet och tacksamhet, med livet och döden och potatispesten som med katastrofala följder drog över Irland i mitten av 1840-talet. Det kommer något religiöst över potatisen, över livet som gror därnere i mullen, Moder Jord eller människornas ”skräck och vördnad inför hungersnödens Gud”.

Historien är närvarande. Jorden binder människorna, binder allt levande samman. Gamla lik bevaras i mossa och torv, döda djur återkommer också med en märklig skönhet, skörhet, utan att för den skull någonsin romantiseras. För det är vardagen alltför brutal, vägspärrar och unga sönderskjutna män, naturen skoningslös och människan dess otillräcklige behärskare.

Redan från början hade jag tur
och ställdes till svars, fick alltid stryk
så att jag med säkerhet inte skulle växa upp
för hoppfull och förtröstande –

Ändå är nog förtröstan ett bra ord för Heaneys poesi. Den är så konkret, så jordnära, bokstavligt, vardagligt magisk.

En morgon i Devon
fann jag en död mullvad
ännu pärlad av dagg.
Jag hade tänkt mig mullvaden

som ett kraftigt plogjärn
men där låg den
liten och kall
som skaftet på en mejsel.

Man sa mig, ”Blås,
blås undan pälsen på huvudet.
De där små punkterna
var ögonen.

Och känn på skuldrorna.”
Jag rörde vid små fjärran Penninska berg,
en fäll av gräs och korn
på väg söderut.

Sådan är Seamus Heaney, de döda mullvadarnas och potatisens oersättlige diktare.