I början finns bara tystnad. Sedan, en röst som lågt och långsamt besvärjer fram den svarta vårnatten i den lilla, fiktiva kuststaden Llareggub:

Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav.

Så börjar dygnet i den lilla walesiska staden och så börjar detta ”spel för röster” av Dylan Thomas som uruppfördes 1953, bara några månader innan hans bortgång. Sedan dess har detta vindlande lilla verk fått många olika former och versioner, nu en nyversion på svenska med förord av Ulf Lundell och efterord av Per Bergström som tillsammans med Erik Andersson reviderat Thomas Warburtons översättning från 1958.

Under vårdygnet i Llareggub rör sig två röster genom staden, in och ut i olika karaktärer så som Kapten Katt, Fru Hursomhaver och prästen Eli Jenkins. Det är ett varmt och humoristiskt utspel av livet i staden som gestaltar invånarnas tankar, minnen, längtan och drömmar i ett språk som vrider och vänder sig själv i krumbuktande hopp och piruetter. Talande för lekfullheten i språket och hyllningen till det walesiska, både i språkklang och tradition, är ortsnamnet i sig – ”buggerall” vänt bak och fram.

Den största behållningen av Intill mjölkhagen är just språket – hur Thomas, fint översatt till svenska, arbetar med allitteration och assonans, uppräkningar och, ibland påhittade, adjektiv, staplade på varandra för att skapa ett tätt språk som ibland nästan slår över i en sorts sinnrik rotvälska:

Det är hästskors klippklapp på gatornas solvarma sten, klank från smedjan av hammaren, kackel och kvack från gässen, taltrastkvitter från fågelträna (…) det är spovars vissel, kråkors kra, duvors kurr, tjurbröl och klockors timslag, och en skolrast med fraggande snatter

Rösterna får sömlöst glida i och ur varandra, svara på varandra, ordlekarna vandra från mun till mun, medvetandet simma mellan karaktärernas allra innersta till platsens helhet sedd utifrån. Det är finurligt och idérikt, något alldeles eget. Den enda sorgen när man läser är att man hade velat höra det uppläst – den värld som skildras här, den ljudande verklighet som Llareggub målas upp i, blir trots allt ofrånkomligt stängd i tryckt form. Språket vill mer, det vill leva och kränga sig ut från boksidorna.