Enligt nazistpampen Heinrich Himmlers (1900-1945) mening var svenskarna det rasmässigt renaste folket i Europa och landets rafflande förflutna med dådkraftiga vikingar något som tilltalade honom i allra högsta grad. Hans vision för det tusenåriga riket innebar ett slags överstatligt ledarskap, med ett ”ariskt herrefolk” vid rodret.

Rasideologin var som bekant en central del av de nationalsocialistiska galenskaperna, varför läkare och barnmorskor hade en betydelsefull roll att spela, bland annat genom tvångssterilisering och eutanasi (dödshjälp). År 1935 invigdes Alt Rehse, ledarskolan för medicinare, där Himmler själv gärna figurerade som gästföreläsare. Syftet var att indoktrinera den tyska läkarkåren, men även yrkesfolk från de ockuperade länderna samt Sverige. Eftersom arkiven utplånats kan man inte med säkerhet säga hur många svenskar som besökte inrättningen.

I mitten på 1930-talet grundade Himmler även forskningsinstitutet Ahnenerbe (ungefär släktarv). I jakten på spår efter ett ”ariskt herrefolk”, som i Himmlers ögon kunde rättfärdiga folkmordet på judar, utrustades en arkeologisk forskningsexpedition med siktet inställt på Bohuslän. Dessvärre lyckades dess ledare reta gallfeber på de svenska myndigheterna, bland annat genom att göra gipsavgjutningar av hällristningar utan tillstånd.

Den organisatoriskt begåvade Himmler hade inte bara elitförbandet SS, den tyska polisen och koncentrationslägren på sitt bord, han hade också hand om de germanska frågorna i de av Nazityskland ockuperade länderna. Han hade god hjälp av Reinhard Heydrich, som bland annat var involverad i säkerhetspolisen, inklusive Interpol.

Himmler räknade med att kunna bygga upp ett nätverk av kolloboratörer i Sverige, vilket skulle komma väl till pass när det tusenåriga riket väl var etablerat. 1942 anlände sturmbannführer August Finkefrån säkerhetstjänsten i Berlin till Stockholm. Under täckmanteln biträdande handelsattaché och med diplomatisk immunitet hade han fritt spelrum att ägna sig åt politiskt och ekonomiskt spionage. Finke odlade kontakter med personer i inflytelserika ställningar och hans agentnät kom att omfatta ett trettiotal personer.

Man strävade bland annat efter att kartlägga judar – både inhemska och flyktingar – samt tyska antinazister, som flytt till Sverige efter Hitlers maktövertagande. Detta för att underlätta vid en framtida annektering. Det blev till slut den svenska säkerhetspolisens agent, Erika Schwarze, som under kodnamnet Onkel avslöjade Finke och satte punkt för hans verksamhet i Sverige. Den som vill veta mer om hur det gick till kan läsa hennes bok Kodnamn Onkel: den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige (1993).

Ett flertal partier med nationalsocialistiska ideal bildades i Sverige före och under andra världskriget. Det dominerande partiet var Svensk Socialistisk Samling (SSS) under ledning av Sven Olov Lindholm. Tanken på att vara underordnad ett framtida storgermanskt rike tilltalade dock partiet föga och för att visa sitt oberoende ersatte SSS hakkorset med vasakärven och slopade hitlerhälsningen.

Mer diskreta och kanske därför så mycket farligare var sympatisörerna som återfanns i överklassen. De såg inte med blida ögon på demokratiseringen av samhället, på att de förlorat sina tidigare privilegier. Det rörde sig om lärare, läkare, präster, jurister, officerare med flera, som beundrade den tyska kulturen och ofta var försedda med släkt och vänner i Tyskland. De var sällan organiserade, men frekventerade däremot gärna Samfundet Manhems protyska föreläsningar.

En uppgift som fick mig att hissa upp ögonbrynen en bra bit i pannan var att endast 180 (till största delen värvade från SSS) av de 250 000 utlänningar, som stred på Tysklands sida i Waffen-SS, var svenskar. Motsvarande siffra för exempelvis det ockuperade Danmark var 5000. Men trots att deras militära insats var marginell, ska man akta sig för att förminska de svenska soldaternas politiska betydelse.

Ovanstående och oändligt mycket mer går att läsa i Lennart Westbergs nya bok Himmlers Sverige: Visioner och verklighet. Boken innehåller tretton kapitel med fokus på olika aspekter på Sveriges mellanhavanden med Nazityskland. Ämnenas spännvidd sträcker sig alltifrån kolonisationen österut till Folke Bernadottes vita bussar. Mycket har jag redan tagit del av i andra böcker, men enligt författaren har en övergripande skildring av Himmlers och SS kontakter med Sverige 1933-1945 saknats och jag tar honom på orden. Det är alltid välkommet med en pålitlig sammanfattning. Författaren redogör också samvetsgrant för tidigare forskning; hans omfattande käll- och litteraturförteckning upptar nästintill hundra boksidor.

Framställningen manar knappast till sträckläsning, men är saklig och vederhäftig och tar inte ut svängarna med vidlyftiga spekulationer. Den bjuder heller inte på några överraskningar och är perfekt för novisen som vill läsa in sig på ämnet.

Himmler själv framställs som en tämligen intetsägande person. Hans livshistoria presenteras inte särskilt ingående, utan fokus ligger i stället på Sverige under andra världskriget. För egen del behöver jag inhämta en hel del uppgifter om Himmler och hans förehavanden från internet.

Gång på gång under läsningen snuddar jag (utan författarens uppmaning) vid det otänkbara, det vill säga på vad som hänt ifall Hitler och hans anhang gått segrande ur andra världskriget och Himmler fått fritt spelrum att realisera sina långsiktiga planer för Sverige som del i det tusenåriga riket. Jag kan bara att tacka försynen att så inte blev fallet!