Som barn- eller skolbibliotekarie läser man ofta första delen i serier, för att ha ett hum om stil och teman och kunna rekommendera dem till rätt läsare. Uppföljande delar tar man sig mer sällan tid för.

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.