Den 6 och 7 juli 1959 transporterade Wahlström och Widstrand de 1656 återstående exemplaren av förstautgåvan av Vladimir Nabokovs roman Pnin i svensk översättning, till Lövsta sopstation. Orsaken till denna drastiska åtgärd var att Nabokov, med juridisk hjälp, stoppade fortsatt försäljning av romanen, eftersom översättningen var katastrofal. Först nu, när vi har väntat i 41 år, finns Pnin åter i svensk språkdräkt. Den här gången skulle till och med Nabokov varit nöjd.

Nabokov började skriva Pnin när han just blivit klar med Lolita, men ännu inte fått den utgiven. Lolita var och är fortfarande Nabokovs mest kända och omdiskuterade roman. När Ordfront tidigare i år erbjöd sina medlemmar att köpa Lolita, togs detta upp till diskussion i Ordfront Magasin. Vissa ansåg att Nabokovs roman är omoralisk, eftersom den skulle uppmuntra till pedofili. Något sådant kan knappast sägas om Pnin. Huvudpersonen, som fått ge namn åt romanen, är på många sätt en motsats till Humbert Humbert, den charmige men moraliskt dekadente huvudpersonen i Lolita.

Pnin handlar om en vilsekommen lektor i ryska, Timofej Pnin, som på grund av revolutionen tvingats emigrera till USA. Bakom sig har han bland annat ett misslyckat äktenskap med en kvinna som lämnat honom två gånger. Trots detta känner han ansvar inför henne och den son hon har med sin nye make. Pnin har inte bara äktenskapliga problem, även hans yrkesliv är i viss mån miserabelt, hans kollegor hånar honom bakom hans rygg och hans försök att vara amerikan är totalt misslyckat. Hur solbränd han än är, hur skrikiga hawaiiskjortor han än har på sig och trots att han byter ut sin gula tänder mot en lysande vit protes så är han ändå rysk. Hans accent förblir rysk, precis som hans potatisnäsa och hans humor, som de elever han undervisar aldrig förstår. Att han dessutom är otroligt fumlig gör inte livet lättare för honom.

Trots, eller kanske på grund av detta är Pnin en hjälte. Han har ett hjärta större än Bamse, är intelligent och spelar krocket som en gud. Det är just detta som är det stora i romanen, att Nabokov får oss att tycka om Pnin, trots att berättarrösten ibland hånar honom.

Nabokovs prosa är dessutom tekniskt underbar. Det finns i Nabokovs texter vissa återkommande mönster, som förvandlar texten till en lek eller ett spel med karaktärer och händelser istället för att vara en ställföreträdande verklighet. Märk exempelvis hur ekorrar blir ett återkommande motiv i Pnin. Om man följer detta i romanen får man ett utsökt smakprov på Nabokovs prosaarkitektur.

Pnin är en förträfflig liten historia, som är läsvärd för alla som tycker om förträffliga små historier.