”Här kommer en som ska över bron.” Det är den enda baksidestexten till Eva Lindströms bilderbok Bron. Den som ska över är en liten gris i kostym. Eller, ja, i overall kanske. Det är nog mest i ljuset av att han (hon? hen?) också har en liten portfölj som gör att jag tolkar hans enfärgade klädsel som en kostym. Så på ytan enkla är Eva Lindströms teckningar.

Redan på första uppslaget blir den lilla grisen i sin gula bil stoppad av en stor varg.

Stopp!
Bron är avstängd lite längre fram.

Här sätter ju all barnboks- och sagokunskap man har i hjärnan igång att snurra. Nej, nej, små grisar ska inte lita på stora vargar! Men det gör förstås den lilla grisen. Den förslagna vargen bjuder med grisen hem, och grisen följer aningslöst med. Oj, oj, hur ska det här gå?

Hemma hos vargen väntar ytterligare en varg. De är stora, minst dubbelt så stora som grisen, och har vassa tänder som hela tiden lurar i deras vänliga leenden.

Vargarna bjuder på kaffe och bullar och lite (underhållande) avig konversation. Genom fönstret skymtar man en huggkubbe och en yxa. Läsaren vill ropa åt den lilla grisen att sluta småprata om konst och akta sig, akta sig!

Lindströms bilder är bedrägligt svala, med sina karaktäristiskt urvattnade färger och stora, tomma ytor. Samtidigt jobbar hon hela tiden med det underliggande, med hotet som till stor del finns i våra förväntningar på en berättelse om vargar och grisar. Eller vargar och små flickor och mormödrar, eller, vargar och det mesta. Det finns väl inga berättelser om snälla vargar?

Bron är en på ytan enkel historia, med flera bottnar och mycket att prata om. Inte minst våra fördomar om olika typer av personer, om lurighet och hemliga agendor. För vad är det egentligen de där vargarna vill? Och är den där bron verkligen avstängd?

Naturligtvis slutar det med en twist. Eller två.