En familj på tre personer hyr en obebodd stuga flera somrar i rad. Mamman trivs bäst med att pynta stugan och pojken kommenderas att följa med sin pappa på vandringar. En jämnårig pojke lever året runt i den karga bergsbyn som ännu inte exploaterats av skidturismen. Pojkarna blir vänner och följs åt upp i vuxen ålder.

Det är ett Italien under omvandling som skildras i romanen De åtta bergen. En urbaniseringsvåg drar ned landsbygdens befolkning till storstädernas betong. Hela året tillbringas i staden i ett slags löneslaveri. Men när sommaren kommer kan familjen leva upp.

Till slut innebär ändå olikheterna mellan far och son ett uppbrott. Universitetsstudier och livet med andra intellektuella fjärmar berättaren från både föräldrarna och barndomsvännen. Likväl har vänskapen från barnaåren och tonåren en kvardröjande effekt som säger något om vad det innebär att vara människa. År med närhet avlöses av år med avstånd.

I ett kort ögonblick kan romanen jämföras med andra skildringar av utvecklingen från barndom till åren som vuxen. Här får allt plats i en enda bok, vilket ju avviker från exempelvis trilogin om Nancy av Elsie Johansson, trilogin om Alberte av pseudonymen Cora Sandel eller kvartetten om Lenù och Lila som skrivits av pseudonymen Elena Ferrante.

Tonen i romanen – som aldrig klingar av, märker jag – innehåller ett vemodigt lugn. Inget romantiskt skönmålande av alpernas bergsbyar där det är svårt att få den lilla osttillverkningen att bli lönsam. Här beskrivs skitjobbiga vandringar i branta stigningar när mjölksyran pumpar i benen. En obeveklig pappa som inte märker att sonen kräks av höjdsjuka.

Årtal och platser anges mycket tydligt och en bokhandelsanställd skulle kunna placera romanen bland andra böcker under rubriken ”hämtat ur verkligheten”. Men författaren berättar så fängslande att allt känns både tidlöst och universellt.

Bergens dragningskraft är stark och tusenåriga branter fascinerar berättaren (och mig) gång på gång. När vintrarna kommer är vädret obarmhärtigt. Då inträffar allt möjligt som kan förstöra men också hänföra. Barnaåren innebar illamående vid 3000 meters höjd men i vuxen ålder infinner sig en annan känsla:

Jag blev varse en följsam egenskap hos klippan, som inte absorberade stegen likt jorden eller gräset, utan liksom gav tillbaka benen deras egen kraft och försåg kroppen med energin för att fortsätta.

Denna läsvärda roman lyckas fint med att gestalta utvecklingslinjer som har bäring på såväl livsvillkor i glesbygd, klassresor, vänskap som familjerelationer. Mycket kan jämställas med samhällsutvecklingen i andra delar av världen, åtminstone enligt vad jag kunnat greppa med mina begränsningar. Något säger mig att jag kommer att läsa om romanen en dag.