1886 gav Albert Bonniers förlag ut Krotkaja – Fantastisk berättelse av Fjodor Dostojevskij. Novellen har sedermera gått under flertalet namn. ”Krotkaja” betyder ”Den blida” vilket varit ett av dessa. Novellen har både filmatiserats och framförts på scen och har då benämnts som exempelvis Den ljuva, Den ödmjuka eller varför inte godingen En ljuv kvinna. Inte sällan har den ingått i allehanda novellsamlingar. Denna upplaga är emellertid ett fristående litet faksimil.

Stilen känner vi igen från exempelvis Anteckningar från ett källarhål (eller vad man önskar kalla den). Den för läsaren namnlöse berättaren vänder sig mot ”mina herrar”, vilka dessa nu är. Sådant behöver man inte alltid veta. Upplägget är inte särskilt avancerat med författarens mått mätt (vilket inte är ett så litet mått). En 41 år gammal herre och pantlånare gifter sig med en flicka på 16 år. Inget ovanligt i det, vi befinner oss trots allt i slutet av 1800-talets Ryssland.

Hon dör. Den ljuva, Den ödmjuka, Den blida – Krotkaja hoppar. Rubriken kommer ni förstå om ni läser berättelsen och det kan ni faktiskt göra här. Det hela inleds med ett förord skrivet av berättaren själv.

Det är icke en uppdiktad historia, – det är icke heller blott och bart torra anteckningar. Föreställen er en man vid sin hustrus lik, som ligger utsträckt på ett bord framför honom. Det är några timmar efter hennes sjelfmord, – hon har kastat sig ut genom fönstret. Mannen är rof för en ytterlig upphetsning och har ännu inte kunnat samla sina tankar.

Texter skrivna i affekt tycker vi mycket om. Och skrivs de på gammalmodig svenska är det än bättre, men om detta bör ni icke berätta. Jag hade en idé om att skriva det här på samma vis, men tordes inte i rädsla för att någon elak belackare med ett pillemariskt leende skulle komma med pekpinnen och påvisa att jag minsann gjort fel där och där och där. Och där.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen. Vägen till sjelfmordet (hah!) är fantastiskt rationellt eller fullständigt irrationellt beroende på läsarens läggning och upplevelser. Inget ovanligt med tanke på vem som trots allt fört pennan. Den namnlöse är en förunderlig – eller alltför vanlig – varelse med en lite ömklig syn på sig själv. Krotkaja döljer mycket för oss. 16 år och ett själsdjup man kanske inte förväntar sig. Å andra sidan är fattigdom ett obönhörligt förhärdade tillstånd. När jag var 16, då jag var jag fast ändå en annan, körde jag runt på en moped i 38 kilometer i timmen eller spelade Fifa 99. Och smuttade på en Pepsi.

Jag noterar att vi återigen får ta del av hur en man kastar sig vid fötterna på sin älskade. Han kysser fötter, hänger sig fast vid knäveck och snortar i sig dammet där fötterna en gång varit. De ömmaste av ömhetsbetygelser strömmar ur munnen. När dog denna fina tradition ut?

Det är som väntat fina personporträtt och iakttagelser av människan och hur vi kan reagera på, och agera i, vissa situationer. Det är varken något utöver eller inunder det vanliga. Ett stabilt verk på ungefär 60 sidor. Jag roas en aning av berättarens självömkan och hans ”olycksaliga” öde: ”Ser ni, en förfärlig omständighet har haft inflytande på mitt lif ända till denna gräsliga olycka med min hustru”. Han hade då fått lämna sitt regemente efter att ha förlorat sin heder. Ni har säkert listat ut att han icke valt att försvara den genom det seden påbjuder – en klassisk pistolduell.

Sådana er nu omständigheterna i denna novell.