Från Ukraina i norr till Jemen i söder, från Algeriet i väst till Irak i öst bredde det Osmanska riket ut sig under de dryga 600 åren man höll sig flytande. Det handlade emellertid inte om att hålla sig flytande under stora delar av tiden utan riket innehade stormaktstiteln under längre tid än de flesta av världshistoriens uppblommande imperier någonsin haft. Osmanerna eller turkarna fick därigenom en stor genomslagskraft under lång tid och resultaten ser vi än idag. Balkan och dess komplicerade befolkningsstruktur är ett exempel där det ottomanska inflytandet varit och är påtagligt.

Det är alltså detta jätterikes historia som Jason Goodwin tar på sig att redogöra för i en bok på drygt 400 sidor. Ett uppdrag som verkar lika svårt som behövligt. Kanske inte just formatet men fokuseringen på ämnet är efterlängtat och publiceringar om just denna del av historien har inte alls stått i paritet med det inflytande som ottomanerna verkligen utövade.

Författaren låter oss följa med från begynnelsen, när riket skapas genom en enormt snabb expansion. Vi får ta del av den så symboliskt betydelsefulla erövringen av Konstantinopel och rikets blomstringsepok där turkarna med nöd och näppe stoppades utanför kejsarstaden Wiens murar. Hur riket styrdes och administrerades, om den relativa, religiösa toleransen som präglade landet samt den tidvis överlägsna krigsmakten portioneras också ut till läsaren. Riket levde kvar ända in på 1900-talet och fick sin egentliga nådastöt först genom det första världskriget där det som var kvar av territoriet efter striderna, omformades till dagens Turkiet.

Även nedgången och fallet är beskrivna i boken. Så långt allt väl, mycket fakta. Det är bara det att hela innehållet känns som nyss omrört i en matberedare. Fram och tillbaka mellan århundradena likväl som mellan olika ämnen, kultur, politik, religion mm. Något förvirrande och man ges aldrig riktigt chansen att ta till sig det som står skrivet för då befinner man sig plötsligt 200 år därifrån.

Mycket av det källmaterial som Goodwin använder sig av är diverse reseskildringar från medeltiden fram till tidigt 1900-tal och det är här som en annan bismak gör sig gällande. Mycket av det som presenteras från resenärernas dagböcker känns inte helt angeläget. Behöver man exempelvis veta att sultan Abdülhamid var så sjukligt misstänksam att han en gång vägrade lyssna på ett framträdande av Sarah Bernard p.g.a. att hon spelade död så övertygande. Anekdoter av det här slaget kryllar det av i boken som förvisso ger ett mustigt intryck där författarens berättarglädje tydligt avspeglas.

Det hela påminner ganska mycket om Herman Lindqvists historiska produktion som kanske inte är så dålig som många vill göra gällande men där den röda tråden ofta tenderar att få stå tillbaka till förmån för små historier och utvecklingar som hellre underhåller än utbildar. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra men har man som Goodwin endast ett band på sig att komprimera ihop 600 år har man, enligt undertecknad, inte råd med några utsvävningar.