På ön är allt som det ska vara. Sommar, Vinga och morfar. Stranden, fåglarna och havet. Hemma i stan, det avslöjas bitvis och efterhand i Oskar Kroons Vänta på vind, är inte allt som det ska vara. Där gråter mamma och försöker hantera att pappa stuckit och hipp som happ ska ha ett nytt barn med en ny kvinna. På ön kan man låta bli att tänka på allt det där, åtminstone för det mesta.

Det är en het sommar, varm och vindstilla. Från fastlandet kommer rapporter om stora skogsbränder. Vinga har fått en segelbåt, en liten snipa, av morfar. Den ska göras sjöduglig i värmen, och sedan är det bara att, just det, vänta på vind.

I den där väntan, eller flykten, eller vad det nu är, dyker en ny person upp. En annan flicka. Rut. Hon hatar havet, säger hon, och längtar hem till stan. Med Vinga, som vill bli sjökapten och älskar havet, har hon kanske inte enormt mycket gemensamt, men det uppstår något ändå. Vänskap, eller kanske ”mer än vänskap”, mellan de här sinsemellan olika flickorna.

Vänta på vind är en lågmäld roman, någonstans på gränsen mellan ungdomsbok och kapitelbok för barn. Vinga är härligt lillgammal, men inte på det där gamla vanliga sättet, som skulle hävda att Ruts testande av gränser är en fas också Vinga måste komma fram till. Det måste hon kanske inte alls. Hon är bara någon annan.

Någon som kan få gömma sig bakom en morfar, på en ö, ett tag, men inte för alltid. Verkligheten där utanför, hemma i stan, gör sig påmind. Fast kanske kan den där ötryggheten vara så stor att den liksom går att bära med sig, också utanför ön? Att gömma i hjärtat och bära vidare genom tiden? I slutänden är inte ens ön förskonad från förändringar.