I sin debut Den olycksaliga hattmakerskan, första delen i serien Miss Austen utreder släpper britten Jessica Bull lös en fiktiv version av en ung Jane Austen (1775-1817) på mördarjakt. En andra bok i romansviten är för övrigt redan i antågande.

Året är 1795 och läsaren dimper ned i byn Steventon i grevskapet Hampshire. I prästgården möter vi den stora, bullriga och kärleksfulla familjen Austen. Av de åtta syskonen är det den näst yngsta som står i berättelsens centrum. Jane är slagfärdig, klipsk, kavat och fantasifull, men också omogen, tanklös och fåfäng. Ständigt i uppror mot tidens snäva kvinnoroll. Hon är mycket förtjust i gotiska romaner, som hon lånar på traktens lånebibliotek. När hon får chansen smyger Jane också iväg på hemliga rendezvous med sprätten Tom Lefroy. Hon förväntar sig att han ska fria, men bortser från att han är en fattiglapp, med inte mindre än fem alldagliga äldre systrar att dra försorg om. Tom är i behov av en fru med en väl tilltagen hemgift. Något som Jane dessvärre inte är i besittning av.

Julen står för dörren och i Hampshiresocieteten avlöser festligheterna varandra. Spetsklädda arvtagerskor, otaliga präster, skvallrande ungmör, stiliga officerare i scharlakansröda uniformer, perukklädda uppkomlingar jämte muslinsklädda unga damer smörjer kråset och nöter finskorna på dansgolvet.

På just en sådan tillställning på herrgården Deane House hittas en främmande kvinna mördad i ett linneförråd. Hon identifieras som madame Renault, hattmakerska till yrket tillika fransyska. Då ett värdefullt halsband som burits av offret hittas i Janes funktionshindrade bror Georges ägo anklagas han – till sin familjs bestörtning – för stöld och i värsta fall mord. Jane tycker att fredsdomaren mr Craven är en riktig klåpare till rättskipare och beslutar att på egen hand försöka rentvå sin älskade bror. Det blir en kamp mot klockan. Hon har inte mer än sju veckor på sig innan George riskerar att deporteras till Australien eller – hemska tanke – dingla i galgen.

De strikta sociala regler som kringgärdar kvinnors rörelsefrihet sätter krokben för ett effektivt detektivarbete. Jane tvingas bruka all sin list och använda metoder som att gå på visiter och avlyssna skvaller samt smyga runt i buskarna och spionera. Mycket får hon om bakfoten och upprepade gånger trampar hon i klaveret. Icke desto mindre vägrar hon ge tappt och får oväntad draghjälp av sin glamorösa kusin Eliza eller grevinnan de Feuillide, änka efter en fransk adelsman som hamnat under giljotinen.

Romanens starka sida är dess charm. Sidorna osar av kärlek till Jane Austens romaner. Här kryllar av av blinkningar till den som kan sin Austen. Det som skiljer Jessica Bull från sin förlaga är att hon skriver historiska romaner, där hon – visserligen diskret – men i detalj förklarar hur saker och ting fungerade och förhöll sig runt sekelskiftet 1800, tex hur en fredsdomare tillsattes och vad dennes arbetsuppgifter bestod i eller pekar på det faktum att Jane bara får kalla sig miss Austen då hennes äldre syster Cassandra inte är närvarande. Författaren imiterar också Austens karakteristiskt ironiska språk.

Rollistan i bokens början, som enbart presenterar syskonen Austen, borde – i mitt tycke – utvidgas till att rymma ett antal av Steventons mer eller mindre prominenta invånare. Åtminstone jag får emellanåt kämpa för att lyckas hålla ordning på dem alla.

Jessica Bull är enligt egen utsago en ”Janeite”, ett begrepp som myntades 1894 för att benämna Jane Austens mest hängivna läsare och hennes roman är exempel på ”fan fiction”. En texttyp som Austens romaner i ovanligt hög grad tycks inbjuda till. Somliga med vidlyftiga intriger, som den medryckande Stolthet och fördom och zombier (2009) av Seth Grahame-Smith, där Steventon invideras av zoombier. Lyckligtvis är systrarna Bennett hemmastadda i stridskonsten ninjutsu.

Någon regelrätt mordgåta existerar inte i någon av Jane Austens sex romaner, men i Northanger Abbey hyser den unga fantasifulla hjältinnan Catherine Morland – uppeldad av sin läsning av gotiska romaner – misstankar om att ett mord begåtts. Jessica Bull kallar också sin roman för en ”skuggbok” till Northanger Abbey. Planen är att hon ska beta av Austens romaner en efter en. Det är inte omöjligt att Jessica Bull också hämtat inspiration från PD James, som hyllat sin favoritförfattare i När döden kom till Pemberley (2012), där den gifta Elizabeth Bennett från Stolthet och fördom ikläder sig rollen av detektiv.

För att uppskatta Den olycksaliga hattmakerskan krävs troligen en läsare som är mycket förtjust i och inläst på Austens romaner. Själva deckargåtan i sig lär inte hålla intresset vid liv, men jag beundrar uppslaget och författarens engagemang. Även om jag måste erkänna att jag tvingas kväva en och annan gäspning under läsningen. Inte desto mindre ser jag fram emot att återse en mognare hjältinna och en mer raffinerad intrig i nästa bok.

Tänk ändå om Jane Austen hade vetat att hennes böcker inte bara skulle fortsätta att läsas 200 år efter hennes död, utan också bli filmatiserade samt ge upphov till en mängd nya böcker. Hon som – medan hon levde – hade fullt sjå med att hitta utgivare till sina kära alster.