Jag är inte målgrupp för Björn Karlssons debut, som vänder sig till åldersgruppen 9-12 år, men jag brukar hävda att en bra text är en bra text oavsett vem den är skriven för. Dock gäller även det omvända: en halvsjattig text är och förblir halvsjattig oavsett vem det är som läser. Tyvärr hör Trillingdeckarna och helikoptermysteriet till den andra kategorin.

Enäggstrillingarna Mia, Elin och Klara känns som klippta ur en äventyrsbok för pojkar från femtiotalet. De är ystra, vilda och gillar inte att ha på sig klänningar. Trillingarna sover i våningssäng i ett gemensamt sovrum, vilket ger berättelsen en känsla av internat. Men de lever ändå i vår moderna tid, eftersom de har datorer. Föräldrarna har åtminstone delvis lämnat femtiotalet, även om det är mamma som lagar mat och pappa som rensar rabatter, eftersom de båda jobbar på samma kontor.

Trillingarna ägnar sig åt att att förvilla sin omgivning eftersom ingen kan skilja dem åt men är också intresserade av äventyr så när Mia en tidig lördagsmorgon på sommarlovet ser en helikopter landa vid en öde bondgård, vill de förstås ta reda på vad den har där att göra.

Själva mysteriet har jag inte särskilt mycket att invända mot, det känns som en solid korsning mellan Enid Blytons Fem-böcker och Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist: det är lite lagom spännande, hjältarna är modiga och lite, lite dumdristiga men råkar aldrig ut för något riktigt farligt. Bovarna är otrevliga och mörkhåriga medan de hederliga känns igen på det ljusa håret och att de eventuellt bjuder på saft.

Förmodligen är 9-12-åringar i största allmänhet inte är lika kritiska läsare som jag, men när en av bokens 12-åringar glömt sin mobil hemma, i stället fiskar upp ett anteckningsblock och en penna ur shortsfickan, tycker jag att det känns ganska osannolikt. Och när de pratar om sina ”skolkamrater”, använder kraftuttrycket ”fanken” och refererar till bovarna som ”fula fiskar” vet jag inte riktigt i vilken tid vi befinner oss. Jag tvivlar dessutom på att trillingarna som berättelsen igenom beskrivs som extremt smarta, fiffiga och företagsamma, skulle somna och sova ett par timmar när de blivit tillfångatagna och fastbundna vid en stolpe, innan de kollar om någon av knutarna är lösa. Men vad vet jag, jag har aldrig blivit fastbunden av tre mörkhåriga kriminella i en lada, så det kanske är en naturlig chockreaktion?

När de äntligen kommer hem efter avslutat äventyr, frågar deras oroliga mamma vad de har haft för sig, får hon veta att de ”sprängt en falskmyntarliga”. Jag förstår verkligen att hon blir förvånad! I de elektroniska betalningarnas tidevarv hör man sällan talas om sådana ligor.

Men jag kan tacka Björn Karlsson för att ha blivit lite klokare av den bredvid-googling jag ägnade mig under läsningen:

- Enäggstrillingar finns, men de är extremt sällsynta. Enligt Aftonbladet är chansen (eller risken..?) en på 200 miljoner.

- Det finns faktiskt fortfarande falskmyntare, ett yrke som jag trodde var utdött. Så sent som i maj i år rapporterade SVT att falska sedlar säljs på sociala plattformar.