Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till lägenhet, från förhållande till förhållande. Sju pappor på sju år – det kan inte vara sant, det måste vara en skröna, eller en rad av skrönor. Men det är det inte, försäkrar berättaren, och på bokens framsida står det ”ROMAN”.

Berättaren kan få fram det dråpliga och absurda i allehanda situationer, kan beskriva människor så att de både framstår som karikatyrer och ganska alldagliga, kan fånga känslor och situationer i några få ord. Papporna saknar namn men har varsitt epitet och såväl epiteten som det som sker under tiden med var och en av dem räcker och blir över för en barndom men här multiplicerat med sju.

För det är inte vilka pappor som helst det är frågan om, utan män som är lite speciella. De lever efter egna regler, inte efter konventioner och inte alltid efter lagar heller. De är märkliga, oroande, hotfulla och inte sällan våldsamma.

Variationerna på temat blir efter ett tag mer och mer obekväma – de arga mammorna som röker under köksfläkten och säger ”jävla karlar!” tycks ha en sorts jävlaranamma som de sedan helt tappar. Denna upprepade oförmåga att ta hand om sig själv och sina barn gör ont i mig och det drastiska och lustiga ekar liksom ihåligt. Jodå, till sist måste man skratta åt sin tragedi men det är ändå så mycket som skaver. Ett skämt som tar udden av det hemska, som styr till att det kunde ju ha varit värre, de kunde ju ha råkat mer illa ut, en lättad utandning men ändå inte helt.

Barnen och de vuxna lever i parallella världar som bara tillfälligtvis snuddar varandra. Så är det på sätt och vis alltid men här är det ofta avgrunder mellan dem. Eller kvicksand och nattgammal is. Samtidigt är det tydligt hur pojkarna socialiserar in sig själva och varandra i en ganska obehaglig manlig gemenskap, där de är på god väg att bli ”jävla karlar” de också. Men det finns också värme och ömhet mellan barn och föräldrar, mellan syskon och kompisar och ibland finns det tillflyktsorter när det behövs.

Det är vindlande, svindlande och vinglande, en bergochdalbanefärd genom tillvaron, en tillvaro som känns alltmer främmande – jag är lika gammal som Andrev Walden men mitt 1980-tal är något helt annat; det här känns som en annan tid, en annan verklighet.

Jag är ambivalent till mycket men drivet är det inget fel på, inte berättarglädjen heller och förmågan att se och lägga märke till detaljer och formulera dem pricksäkert är fenomenal.