Två personer som inte känner varandra har tagit skydd för regnet i väntan på bussen. Några dagar senare är deras kroppar omslingrade i varandra och musiken flödar när mannen lägger väl valda kompositioner på skivspelaren. Relationen fördjupas. De gör en minnespromenad varje månad den 11:e för att återuppleva känslan från första mötet. Tanken svindlar när de inser att allt kunnat gå annorlunda.

Platsen är Östberlin och året är 1986. Katharina är 19 och Hans 53 år. Det står redan tidigt klart att Hans tidigare haft kvinnor vid sidan av sitt äktenskap och Katharina är inte den första älskarinnan. Middagar på restaurang Rathauskeller förgyller vardagen och Hans nyttjar sin pondus och status som byggts upp under åren. Men tiden går och Katharina har ambitioner, studier och vänner. De kommande faserna av förhållandet blir en utmaning – för att använda ett slitet uttryck.

Skildringar av förälskelser är inget nytt i litteraturen eller i filmkonsten. I mötet med bra verk, dras läsare och tittare med av bara farten. Ena stunden känns fjärilarna i magen och i nästa stund växer irritationen över dumdristiga beslut. I Kairos intar vännerna och arbetskamraterna mestadels en tolerant hållning till Hans och Katharinas förhållande. Erpenbeck likaså, hon ger plats åt den alltmer invecklade relationen och berättarrösten varken raljerar eller moraliserar. I viss mån tycks specifika tyska historiska företeelser inverka, men jag släpper mina amatörpsykologiska tankar när jag lyfter blicken och ser ut över världen av idag. Bråddjupen i människor yttrar sig på olika sätt och att författare fascineras av detta outsinliga ämne är jag som läsare mycket tacksam över.

Det där avgörande ögonblicket när livet får en annan riktning inträffar inte enbart i människors liv. Vid sidan av Hans och Katharinas passionshistoria visar Erpenbeck vad som händer i kulisserna på den politiska scenen. Nationen är genomsyrad av en kulturell atmosfär när demonstrationstågen blir allt längre i Leipzig. De gamla politikernas munnar fylls av standardfraser men medborgarna vill något annat. Mellan de två tyska staterna öppnas oväntat ett fönster 1989 och året därpå slås länderna samman till ett Tyskland. Ett snabbt skeende som inte ger utrymme till ett jämbördigt resonerande om bra och dåligt i respektive statsskick.

Erpenbeck hänger sig inte åt så kallad ”ostalgi”. Detta till trots skymtar jag en liten sorgkant på beskrivningarna av det snabbt förändrade livet för medborgarna i Östtyskland. De fick se sin historia slängd på sophögen.

Det som var hemvant håller på att försvinna. Det hemvana som var bra likaväl som det hemvana som var dåligt. Och även det bristfälliga som Katharina tycker om, kanske för att det kommer sanningen närmast. Istället ska det perfekta snart hålla sitt intåg – och utplåna eller införliva det som inte kan stå emot: från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver då. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.

Den svenska översättningen (av Ulrika Wallenström) är musikalisk och rytmisk, något som på ett egenartat sätt förstärker upplevelser som inte går att säga med ord. Erpenbecks lyssnande inåt och utåt fångar lågmält hur omöjligt det är att förutse framtiden vare sig det gäller individer eller samhällen. Ingen kan veta när ett fönster öppnas nästa gång.