Trots att jag aldrig satt min fot i skånska Mölle är jag inte obekant med dess rykte som klassiskt semesterparadis. Orten var förr i tiden vida berömd för sina stärkande havsbad och först i landet med att runt förra sekelskiftet införa gemensamhetsbad för män och kvinnor. Ett litet vindpinat fiskarsamhälle som under sommarhalvåret fick känning av den stora världen. Varenda rum var tingat (det fanns till och med de som flyttade ut i vedboden för att kunna hyra ut sitt bostadshus) av danskar, tyskar, fransmän, engelsmän jämte italienare, åtminstone fram till börskraschen 1929.

Scenen i Erika Olofsson Liljedahls senaste roman Paradishamn är således Mölle och tiden ett par intensiva sommarmånader i mitten av 1930-talet. I centrum står två unga kvinnor. Dels hotellägardottern Ester, som är ytlig, viljestark och bortskämd, dels fiskardottern Hilda med missbildat ansikte, läsintresse och skinn på näsan. Därtill figurerar Hotell Grands gäster och personal samt en och annan Möllebo.

Ester saknar den kosmopolitiska atmosfären från förr. Konkurrensen om de nuförtiden mestadels inhemska turisterna är hård, även om det eleganta hotellet uppe på kullen – med sitt torn och sin storslagna grosshandlarveranda – har stamgäster som troget återvänder år efter år.

Hotellets driftiga chef Mor-Karins hälsa sviktar och på sin läkares ordination reser hon iväg för att dricka brunn och vila upp sig i största allmänhet. Hennes dotter Ester har aldrig visat minsta intresse eller fallenhet för hotellets skötsel och det är inte utan onda aningar som modern motvilligt lämnar ifrån sig tyglarna till hotellet.

En oro som inte är utan grund ska det visa sig. Dottern anser hotellet hopplöst gammalmodigt och gästerna sorgligt medelklassiga och är därför fast besluten att modernisera efter eget tycke. Stråkkvartetten får exempelvis stryka på foten till förmån för en jazzorkester. Ester ser också till att plocka bort den dugliga Hilda från serveringen. Eftersom hon tycker illa om hennes kaxiga attityd och stör sig på hennes säregna utseende får Hilda knoga i brygghuset i stället.

Ankomsten av syskonparet Carl och Carolina, som Ester lärt känna i Köpenhamn, ställer allt på ända. Det dröjer inte länge förrän inte bara Ester, utan även Hilda trollbinds av den stilige unge mannen med författaraspirationer och passion för de gamla grekerna. Det grekiska temat färgar av sig på boken i sin helhet. Allt ifrån hotellgästernas lekar och upptåg till språkliga liknelser av typen ”likt sorgerna i Pandoras ask”. Berättarperspektivet skiftar inte bara mellan Hilda och Ester. Likt kören i en grekisk tragedi kommenterar även hotellet händelseförloppet. Det sista ett grepp som känns aningen krystat, kan jag tycka.

Läsarens sympatier ligger helt och fullt hos Hilda, men tack och lov bjuds det inte på något Askungeslut, utan den bildsköne Carl lämnar Mölle. Vad jag däremot inte begriper är varför författaren valt att göra Ester till en sådan ensidigt illvillig person. Låt vara att hon är besviken över att hon snuvats på en sommar i Köpenhamn och nu tar ut sin frustration på alla som kommer i hennes väg. Hilda har Ester haft ett ont öga till ända sedan barndomen; möjligen har hennes svartsjuka triggats av mammans till synes oförklarliga intresse för fiskardottern.

En talangfull berättare är Erika Olofsson Liljedahl utan tvekan, som tillägnat sig konsten att bygga upp nyfikenhet och förväntan hos läsaren. Frågetecknen hopade sig under läsningens gång och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Det var knappt att jag kunde slita mig för att äta och rasta hundarna. Visserligen trodde jag mig rätt snart ha klurat ut hur allt ligger till, men det skulle visa sig att jag tänkt fel och att det är författaren som sitter med trumf på hand.

Nu håller jag tummarna för att det kommer en fortsättning. Kanske med Esters kommande äventyr i Berlin i fokus?