I sin bok Handbok för en gammal trädgård bjuder André Strömqvist in till ett nyfiket utforskande av trädgårdens alla skrymslen och vrår. Boken bjuder på en salig blandning av personliga anekdoter och spännande fakta från nutid och historia.

Inledningsvis blir jag lite nedstämd, min trädgård är ingen gammal herrgårdsträdgård med gamla ritningar och specialsorter, det är en alldeles vanlig gammal torpargård som bebotts av många olika familjer genom åren. Men, det finns hopp även för oss, och spår att finna. Jag blir sugen på att ge mig ut i trädgården med boken i högsta hugg och titta närmare på rosbuskar, äppelträd och gamla stenläggningar i just min gamla trädgård.

Handbok för en gammal trädgård är som en mysig blandning mellan uppslagsverk, vardagsbetraktelser och historia. Strömqvist går igenom en mängd fakta, vissa avsnitt består av mer generell fakta om trädgårdarnas historia. Andra om hur man kan tänka kring en gammal trädgård, men också praktiska tips om vad du kan leta efter för spår och hur du kan tänka om du vill återskapa något av det gamla intrycket.

Det är spännande att läsa om likheterna och skillnaderna jämfört med att restaurera gamla hus, en trädgård kan inte bli gammal på samma sätt, allt som växer och lever dör. Men samtidigt kan den föryngras på ett sätt hus kanske inte kan, nya plantor av gamla sorter kan frodas. Gamla siktlinjer kan röjas fram, och skapa bestående intryck.

En trädgård utvecklas snabbt och långsamt på samma gång. Vad som blommar och vad som finns att skörda ändras från vecka till vecka, medan ett träd växer långsamt. I en gammal trädgård lever man i historien, men där lever också historien själv.

Handbok för en gammal trädgård är inte en snabbläst bok, jag pausar ofta, skriver upp en växtsort eller råkar gå med i en förening som jag aldrig hört talas tidigare (en förening för bevarandet av gamla frösorter för att vara exakt). När jag läst klart har jag en hel lista med blommor att kolla upp och leta fröer till.

Vad gäller växter, historia och tradition kan jag inte säga mycket om det som skrivs i boken är korrekt eller ej, däremot måste jag besviket konstatera att det har slarvats med researchen gällande en i boken perifer detalj; eleverna på Manillaskolan var döva och hörselskadade, inte dövstumma. Detta slarviga användande av ord, tillsammans med ett antagande om barnens tacksamhet inför den nådige staten som betalat deras utbildning lämnar en sur smak i munnen. Jag lägger undan boken och det tar lång tid innan jag plockar upp den igen.

De berättade om hur tacksamma de var över den statligt betalda platsen de fått, eftersom föräldrarna var för fattiga för att kunna betala.

Att i en bok om trädgård behöva möta fördomar och föreställningar om oss hörselskadade var något jag inte alls var beredd på. Ord är viktigt, ord spelar roll, och en bok, oavsett tema borde låta bli att göda bilden av oss som något vi inte är.

Hade inte detta avsnitt tagits med hade boken landat mångt mycket bättre, men jag väljer ändå att plocka upp boken tillslut och läser vidare om buskar, häckar och hur jag ska tänka kring en trädgårdsgång i just min trädgård.