Det är tidig vår men varmt som på högsommaren. Oron sprider sig och på TV talar en professor om undergången som är nära nu, mycket nära. Hans ord talar till många men kanske särskilt till Ester, en psykiskt skör f.d. doktorand som har byggt fysiska och mentala murar mot världen med hjälp av enorma mängder böcker. Nu inser hon att det trots allt finns en plats för henne, en mening med hennes liv – ett kall, helt enkelt: hon ska uppfylla människors önskningar denna sista skälvande tid och hon nås via Facebook.

Så kommer de, en efter en, till henne där hon sitter på Café Rival vid Mariatorget (Café Rival som inte finns längre, en plötslig nostalgidusch i närtid) och får höra livshistorier och önskningar. Det allra bästa och det allra värsta. Hon talar med dem, lite som en psykolog men mest som ängel.

Många är de som önskar hjälp med att hantera sina livsval och felaktiga beslut, som ångrar sig och vill ställa något tillrätta. Många vill ha förlåtelse men kanske inte göra något mer. Det finns också de som viskar mörkare önskningar, som Dosa, som plötsligt möter den som skadat henne för livet och ser en möjlighet till hämnd.

En av de som söker upp henne är den avhoppade munken Christian som mest av allt önskar att få uppleva det han missat genom sin tid i celibat. Ester följer med till hans hotellrum utan större tvekan. Kroppen som nådegåva? Men det blir något annat, något mer. En resonans mellan dem, kanske kärlek. Och så dyker undergångsprofeten Johannes själv upp utanför hennes dörr och plötsligt blir det invecklat och komplicerat – och samtidigt självklart och enkelt. De blir en treenighet i en smal säng och Ester känner hur det kliar på ryggen när vingarna börjar växa ut.

Det blir en känsla av feelgoood i undergångens närhet med många ekon från Johanna Nilssons tidigare böcker, där de som står i centrum är de marginaliserade, de som lever nära en gräns, ekonomisk, geografisk, psykisk. Den tunna linjen mellan verklighet och vanföreställningar; när tillvaron är extrem blir den allt tunnare för att kanske helt suddas ut.

Det finns så mycket ömsinthet och medkänsla, hos författaren och hennes gestalter. Även det förfärliga blir oftast nedtonat och uppljusat. Ibland i kanske lite för hög grad – det finns alltid ett hopp, en försoning, en möjlighet. Det kan vara vackert men också svårt att ta in det som ekar av kristendomens försoningstankar och offervilja.

Det förlösande i de sexuella upplevelserna är kanske den största svagheten. Det är något som klingar falskt där och även det gränslösa ter sig så kyskt. Det blir som att blicka in i ett tittskåp som visar något främmande, en risktagning utan insats, när det för övrigt känns nära och inlevelsefullt.

Det är med blandade känslor jag slår igen boken och jag funderar på vad det beror på. Det jag läst stannar inte riktigt kvar hos mig, trots allt jag egentligen tycker om. Den ömma blicken på de svaga och utsatta – och på det svaga i de för övrigt starka – är något som verkligen behövs men det blir också något nästan formelartat när det återkommer i roman efter roman. Jag finner det jag väntar mig men önskar mig ändå något mer av en av mina författaränglar sedan 1990-talet.