Sverige är det bästa av länder, den bästa av världar. Alla är glada och nöjda och negativa känslor har i stort sett eliminerats, men Betty mår inte alls bra. Hon tillbringar pausen på jobbet på Espresso Mouse inne på toaletten där hon smygröker och samlar sig men utan att riktigt lyckas. Efter att hon googlat sådant som ”Hur blir man glad?” och ”Vad är det för fel på mig?” hamnar hon på en klinik, eftersom hon ligger i riskzonen för både ”normbrytande beteende och emotionell instabilitet”. Under en droppbehandling träffar hon Berina som döljer sitt ansikte bakom en kaninmask och tycks veta mycket mer om vad som pågår än vad hon vill berätta.

Den dystopi Bim Eriksson tecknar ligger nära verkligheten och nära i tiden i en stad mycket lik Stockholm med ett stort sjukhus som heter Karolinska och en klubb som heter Brädgården. Och en Folkhälsomyndighet som arbetar för att utrota oro och ångest, men inte genom att gå till orsakerna. Ett totalitärt samhälle där idealmedborgaren är frisk och stark och totalt avtrubbad. Men det finns en motståndsrörelse, människor som gått under jorden för att vara som de är och må som de mår – för att få vara hela människor med kompletta känsloregister.

Här finns inspiration från Karin Boyes Kallocain med såväl övervakning av medborgarna som en substans som används i samhällets tjänst, även om den fungerar på ett helt annat sätt, och från det tidiga 1900-talets syn på folkhälsa och vilka som var värdiga att föra sina gener vidare med en retorik som innehåller uttryck som ”växa ond frukt från friska grenar”.

Det finns också inpass om att vad som ses som galet och avvikande är beroende av många olika faktorer, som kön, klass, kultur och normer.

- Hur ska jag förklara… okej så här. Galenskap har en viss estetik.
- Okej.
- Som galen kvinna så ska du vara vulgär, högljudd och känslomässigt opålitlig. Gärna promiskuös eller sexuellt utmanande. Det är en bild som funnits i alla tider […]

Om man läser den enbart som en satir kring synen på psykisk ohälsa och med en feministisk utgångspunkt är det närmast omöjligt att inte hålla med och förfasa sig och att ställa sig på motståndsrörelsens sida men om man i stället – eller samtidigt – läser den som en allegori över det som sker just nu kring Coronapandemin, med restriktioner, massvaccinationer, kontroller och en Folkhälsomyndighet som håller dagliga presskonferenser är det för mig lite svårare. Tanken väcks ofta, som av utropen i tunnelbanan:

Viktigt meddelande till samtliga resenärer – SL följer statens riktlinjer gällande kollektivt resande – Le mot dina medresenärer – Håll avstånd till spårområdet och var uppmärksam på samhällsvärdarnas anvisningar – Tack för din samarbetsvilja

Det är något försåtligt över det, något som oroar mig, men jag trycker ändå undan det, så där som fiktionens medborgare gör. Vilken sorts spegel är det här egentligen?

De finaste scenerna är de där sårbarhet visas, som när den relationsmässigt lätt tondöva Berina försöker skapa förtroende, eller hanterandet av en panikångestattack, i bjärt kontrast mot mer bombastiska utfall.

Ibland får jag det inte riktigt att hänga ihop – tillsammans med allt annat känns det till exempel inte rimligt att det skulle vara tillåtet att röra sig i staden maskerad. Först värjer jag mig också en aning mot teckningsstilen – de oproportionerligt små huvudena och framför allt ögonen som bara är en kontur kring något vitt, vilket jag alltid tycker är obehagligt – men snart vänjer jag mig, även om jag verkligen tycker bäst om Berinas kaninmask som har en annan typ av ögon.

Slutet öppnar för en fortsättning som jag hoppas ska komma, för även om det inte riktigt är min kopp te skulle jag ändå vilja ha påtår.