År 2020 gavs tio barn tilltalsnamnet Dagmar enligt tillgänglig statistik på nätet. År 1912 skulle jag tro att det var betydligt fler som gavs detta namn.

Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?