Har du aldrig någonsin befunnit dig i ett sammanhang, kanske på en skolgård, i en idrottshall eller kanske på en revyscen, där något ljushuvud stoppat upp ett par bollar under tröjan och sagt sig vara Dolly Parton? Grattis. Jag tror ändå att du hör till en minoritet. Eller kanske till en yngre generation? Jag hoppas det.

Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.