Koko Hubara, som tidigare skrivit essäsamlingen Bruna flickor, romandebuterar intensivt, men något svajigt med Bechi där vi får följa den unga finländskan Bechi som försöker få färdigt sin avhandling. Vi får också – kanske framför allt – följa Bechis mamma Shoshana som mer eller mindre flydde sin jemenitiska judiska släkt för ett annat liv, och till viss del också Bechis mormor och Shoshanas mamma Rivka som blev kvar. Det handlar, som man kan ana, om kvinnor, moderskap och dotterskap. Men det handlar också om arv, flykt, drömmar och att höra till.

Shoshanas liv spelas upp i episoder, från uppväxten med en mor som aldrig rörde vid henne, via långa, långsamma år på en kibbutz där Den Stora Planen växer fram – att flytta till Frankrike och prata franska och leva ett vackert liv – för att till sist vävas ihop med nutiden som inte blev i Frankrike utan i Finland, där dottern Bechi nu också finns, med egna erfarenheter och agg mot sin mor. Bechi kämpar med att försöka förhålla sig till en excentrisk författarmamma, vars självbiografiska livsverk är läst och känt av alla utom Bechi själv. Hon kämpar också med sin egen tillvaro, som i jämförelse med bästa vännen Maijas, är helt hopplöst oformlig och bångstyrig. Mitt i allt verkar det som att hon råkat bli gravid, något som på ett sätt blir premissen för att berättelsen berättas just nu: att Bechi snart själv ska bli mamma innebär att hon i allra högsta grad behöver fundera över relationen till Shoshana.

Stundtals är det mycket gripande; historien om Shoshanas liv engagerar och språket lyckas vara både förtroendeingivande och överraskande lekfullt. Tyvärr svajar berättelsen och stilen en del, mest i Bechis delar. De bryter stundtals av så pass mycket att de nästan känns som tagna ur ett annat sammanhang och inklistrade i historien för att fylla bara en tematisk funktion. Bechi bleknar också som karaktär i jämförelse med den mytomsusade Shoshana, som känns både spännande och mångfacetterad.

Mödrar och döttrar är litterärt guld, men också något som behandlats många gånger tidigare. Till viss del lyckas Hubara förmedla tankar och vinklar som känns nya, men tenderar tyvärr ibland också att slå in en del öppna dörrar och predika snarare än skildra. Det går likväl inte att bortse från självsäkerheten som – oftast – finns i språket, som också det känns innovativt och eget, samt de gånger då Hubara lyckas skildra de svårutrönta nyanser som finns i att förhålla sig till sitt arv på olika sätt. Det är inte svårt att förstå varför Hubara benämns som en av de tongivande finländska rösterna i sin generation. Bechi hade dock tjänat på en del omstrukturering; här finns guld, men det behöver vaskas fram mer.