Elin Lucassi är kanske i första hand känd som satiriker, med korta fyndiga serier om samtidsfenomen, men hon rönte också stor framgång med serieromanen Ert blod på mina broddar om feministisk ilska och hämnd. Med Karantändagboken (frustrerande nog särskrivet på omslaget) tar hon en lugnare, mer eftertänksam approach. Det är en självbiografisk serie som vecka för vecka följer hennes tillvaro under karantänåret 2020. Den börjar med en kvalificerad gissning om hur viruset följde med ”Fredde” till Sverige från after ski i Tyrolen, och slutar med nyårsafton 2020. Vissa veckor är mer noga nedtecknade än andra, och känsloläget pendlar mellan eftertänksam acceptans och förtvivlan.

Här och där genom de 252 tecknade sidorna lyser jag upp för att det är så träffsäkert. Dels det som är komiskt (som den inte-så-subtila dissen av slafsiga unga män som delar visselpipor på after ski), dels när Lucassi så tydligt lyckas spegla den där förvirringen vi kände i början av 2020 – det subtila obehaget som uppstod när vi var tvungna att förändra små rutiner som hur vi står i kö, eller när vi rör vid varandra. Som när Elin ska hämta ett paket hos sitt lokala postombud, och personen i kassan med myndig stämma uppmanar henne att backa undan från disken, och de sen båda står lite tafatta och molokna på ett par meters avstånd och önskar varandra en bra dag. Det händer inget särskilt, det är ingen dramatisk interaktion, men igenkänningen är stor.

Lucassi skriver om hemmaarbete, om cykelpendling, och om irritationen över folk som använder munskydden på fel sätt. Hon skriver också om händelser i världen: en brand i ett flyktingläger som dessutom förvärrar spridningen av covid bland de boende i lägret; om Trump som säger åt Proud Boys att stand back and stand by; om mordet på George Floyd – ofta utan så mycket till kommentar eller twist. Hon konstaterar att det händer, och har kanske någon liten reflektion. Efter återgivandet av Stefan Löfvens tal till nationen återgår hon till att titta på Australian masterchef. Efter avsnittet om George Floyd följer några rutor där hon påtar i rabatter och säger ”och i min eget oviktiga del av tillvaron kämpar vi med att få kontroll på det yttre när vårt inre är i gungning.”

Det vilar en vemodig stämning över hela boken, och den innehåller många av de vanliga små corona-observationerna. Hur besynnerligt det är att se filmer där ingen håller avstånd. Hur mycket man saknar kramar. Hur svårt det är att inte prata i munnen på varandra under videosamtal. Hur tydliga kontrasterna blir mellan den friska medelklass som isolerar sig i fritidshus och jobbar hemifrån, och de vars tillvaro är mer sårbar. Att ryggen som smärtar kan bero på ett arbetspass på IVA eller på dålig ergonomi framför hemmaskrivbordet.

Jag tror att problemet är att jag redan har levt den här boken. Den beskriver vardagslunken under 2020 – ett år som inte var särskilt bra för de flesta av oss, och fruktansvärt för vissa av oss. Och att återuppleva det känns faktiskt inte så bra. Karantändagboken är helt enkelt vad den utger sig för – en vecka-för-vecka-skildring av livet i coronakarantän. Det är inte satir, och med ett och annat undantag inte särskilt humoristiskt. Och jag är så trött på pandemin nu, att jag hade behövt något annat än det här.