Jag minns en recension som var knepig att skriva. När jag ville hitta kärnan i min läsning fastnade jag i ett sökande efter fel som låg utanför själva innehållet i boken. Men någonstans kanske det var nyttigt att trampa i dessa hål som i stället för att ge mig svar gav upphov till nya frågor.

Något liknande händer Diane Meur när hon får en idé kring sitt kommande romanprojekt någon gång kring åren 2010 – 2012. Hon finner en person som är värd en roman, enligt henne. Han – Alfred Mendelssohn – var son till Moses Mendelssohn, en filosofgigant bland de intellektuella i 1700-talets Europa. När han i vuxen ålder bildade familj blev han far till Felix och Fanny Mendelssohn, som var talangfulla musiker.

Författaren känner att hon måste göra efterforskningar innan hon startar sitt romanprojekt och förresten är hon även tvungen att avsluta det som just pågår. Men syftet är att ge denna mittemellanperson en egen roman, ett eget liv.

Platsen som har den största laddningen är Berlin. Där bor författaren i två år och förenar sin kärlek till staden med möjligheterna som innebär besök i arkiv, på bibliotek och andra historiska platser. Vissa står kvar medan andra är utplånade. Det 17:e och 18:e århundradet i Europa var ett kosmopolitiskt virrvarr och för medborgare med judisk tro utökades friheter av vissa regenter för att i en annan tidsepok beskäras.

Alla anteckningar som uppstår i efterforskningarna förökar sig. Faktainsamlandet leder både bakåt, framåt och sidledes. Siffran 765 är enorm. Det är nämligen så många personer som Meur till slut kartlägger i sin research inför romanprojektet.

Berättaren har talang för att framställa sig själv som den besatte nörden, där det alltuppslukande projektet tar över och vänner slutar att höra av sig. Men hon är närvarande utan att hon skymmer människorna hon får fatt i.

En av romanens höjdpunkter är när en föreningsstämma arrangeras för släktträdets medlemmar ur alla generationer från 1720-talet fram till idag. Med träffsäker rolltilldelning illustrerar hon i sin fantasi hur mötesdeltagare vill ha ordning i debatten, argumentera för sin sak eller helt enkelt bara sjunka genom golvet.

Romanen är också en berättelse om skapande – hur det blivande konstverket tar över. Det lever sitt eget liv och tar helt andra vägar än upphovspersonen tänkt sig. Inte konstigt alls att berättaren också jämför sitt monster (ett uppritat släktträd som hon breder ut över det stora matsalsbordet) med Frankensteins monster.

För mig var läsningen ljuvlig. Jag delar författarens lockelse till Centraleuropa och de tidsepoker när människor skrev brev fulla med kvickhet. Och passion! Brev föregick de ingångna äktenskapen eller så skrev man engagerat till en kollega för att avhandla en fråga som fyllde ens sinne. Tiden innebar dåliga sanitetsförhållanden och sjukdomar med svåra följder som väl ingen saknar idag. Men de där breven …, eller är jag ensam om att se längtansfullt tillbaka på brevskrivarkonstens guldålder?

Det där som fascinerar mig med Mendelssohnskartan är svårfångat. Kanske påminner romanen om den där myllrande människokartan som även jag bär på. Personer som kommit och gått i mitt eget liv och vars avtryck stannar för alltid.