Det är fascinerande hur vissa författare får en läsare att känna sig trygg och förvissad om att en bok kommer att vara bra. Kanske inte fantastisk, även om det är mycket möjligt, men i alla fall bra. En sådan författare för mig är Majgull Axelsson; läser jag något av henne vet jag att det kommer att hålla så väl dramaturgiskt som personteckningsmässigt. En annan är tydligen Curtis Sittenfeld, även om jag inte tänkt så tidigare. Efter ett par sidor av Rodham är jag alldeles lugn samtidigt som jag hungrigt läser vidare.

Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?