I den här boken skriver utrikeskorrespondenten Anna-Lena Laurén om politik och vardagsliv i dagens Ryssland. Varje kapitel tar upp ett separat tema, även om några aspekter återkommer flera gånger i boken. Bokens första del handlar om den ryska staten. Här beskriver Laurén i en rad kapitel hur dålig Putin-regimen är: den är auktoritär, korrupt, klumpig, nonchalant och fantasilös. Regimen fuskar i val, ljuger, har bräckligt självförtroende och är allmänt inkompetent – den kan inte ens ordna en ordentlig presskonferens med tillräckligt många stolar för alla journalister…

Den här skildringen upprepar i grunden precis samma narrativ som redan dominerar svensk medierapportering om Ryssland. Innehållsmässigt således gammal skåpmat. Skildringen hade kanske kunnat tillföra något om den hade gått mer på djupet än vad som är möjligt i en vanlig nyhetsartikel i en dagstidning: om den till exempel hade byggt på grävande journalistik eller en fördjupande analys. I brist på det kanske man åtminstone hade kunnat få gedigen skildring baserad på seriösa och tillförlitliga källor. I den här boken får vi tyvärr varken eller. Lauréns skildring av den ryska regimen framställs tvärtom som en sanning, som inte behöver beläggas alls.

I vissa fall ägnar sig författaren till och med åt ren och skär spekulation. För att ta ett enda exempel fascineras Laurén vid ett tillfälle över att Putin-anhängare hon stöter på vägrar ställa upp på intervju, och blir irriterade över hennes frågor. Efteråt, skriver Laurén, undrar hon över det egentliga skälet till varför dessa personer inte vill ställa upp på en intervju. När hon senare skriver den här boken ”vet” hon helt plötsligt varför: de var egentligen inte alls Putin-anhängare utan tvingade att låtsas vara det, och ville bara inte behöva skämmas inför en utländsk journalist. Hur hon numera ”vet” detta får vi läsare aldrig veta. Att Laurén ibland tar till den här sortens argumentation gör att jag till slut inte vet om jag kan lita på några påståenden alls i boken.

Så, Laurén är ingen anhängare av Putin-regimen, det blir övertydligt i den här boken. Men det ryska folket då? I bokens andra och tredje del finns det ett antal kapitel med fokus på det ryska folket och på vardagsliv i det ryska samhället. Laurén upprepar här vid ett par tillfällen att hon älskar Ryssland för folket som lever där. Men det är då inte precis någon varm och kärleksfull bild som tecknas i dessa kapitel. Ryssar (för Laurén generaliserar flera gånger friskt om ryssar över lag) är i författarens skildring intoleranta, chauvinistiska och byråkratiska nej-sägare. De är mästrande och tillrättavisande. De lyckas sällan tala ur skägget eller göra sig begripliga i intervjuer. De är översittande småpåvar så fort de har minsta lilla makt att vara det. Och de är oförmögna att göra upp med sin egen historia. Det enda positiva ryska karaktärsdrag som jag hittar att Laurén framhåller är ryssarnas humor. Det är faktiskt länge sen jag läste någon som oblygt generaliserar så grovt om människor. Och det framstår, efter ett sånt karaktärsmord, som ganska märkligt att Laurén ändå påstår sig älska detta ryska folk.

Bara något enstaka kapitel lyckas i slutändan därför lyfta något över de övriga. Det som förenar dem är att Laurén här låter ryssar (framförallt då oppositionella) själva komma till tals. Det ger de här kapitlen en viss substans till skillnad från bokens övriga kapitel. Totalt sett ger dock den här boken föga mer kunskap om Ryssland än vad man redan kan inhämta i vanlig massmedia.