Att läsa Mot San Fransisco är att få ge sig hän åt fantasin om en road trip som bryter av ens mediokra liv och slutar i någon sorts frihetlig extas; att ta sin bil, köra ut i öknen och sedan över kanten à la Thelma and Louise. Den totala extasen uteblir dock när huvudkaraktärerna Julie och Elizabeth, eller B som Julia kallar henne, ska ta sig till San Fransisco i denna Clara Clementine Eliassons debut. Istället händer något helt annat.

Boken växlar mellan två tidsperspektiv, dels 1978, året då Elizabeth Sumner knackar på Julies fönster och ber henne följa med ut i den kaliforniska natten med alla dess förtrollande dofter, dels 2019 då Julie lever fångad i en villaförort med en man som hon aldrig riktigt har älskat och två utflugna döttrar som hon aldrig riktigt kommit nära. Nyhetsinslagen om att Elizabeth Sumner har rymt från fängelset slår ner som en mindre bomb i Julies tillvaro och får henne inte bara att minnas den där sommaren 1978 och tiden som följde, utan också till slut att bryta upp från sitt innehållslösa liv för att ge sig ut på vägarna igen.

Historien om Julie och Elizabeth är löst baserad på skolskjutningen i San Diego 1979 då Brenda Ann Spencer riktade ett gevär mot sin skola och fyrade av för att hon ”hatade måndagar”. I Clara Clementine Eliassons skildring av händelserna är inte skolskjutningen det som står i centrum, utan vad som hände innan. Det är en skildring av att vara ung och vilja slå sig fri, att upptäcka en vuxenvärld för första gången som på samma gång är full av möjligheter och faror, som glittrar och lockar men som också är smutsig och hotfull. Det finns även en vilja i boken att försöka närma sig människan bakom geväret; Elizabeth skildras genom Julies ögon och det som framträder, tydligare och tydligare genom boken, är en trasig människa utan någon i hela världen att luta sig mot förutom Julie. Vuxenvärldens totala svek skildras i bilder som inte går att värja sig mot, och även om fantasin om en road trip mot friheten kittlar, är det dessa bilder som stannar kvar; när verkligheten sipprar in i Elizabeths och Julies krackelerande luftslott.

Clara Clementine Eliassons språk är sinnligt, det finns nästan ett överflöd av beskrivningar av intensiva dofter och intryck, vilket drar läsaren in i stämningen som vibrerar mellan Elizabeth och Julie. Frågan är om det sinnliga hade kunnat tonas ner en aning, det blir nästan övertydligt att författaren vill spinna som ett glittrande, romantiserande nät runt sin berättelse. Något i upplägget med de parallella berättelserna skaver också, kanske hade de kunnat skalas av och lämnat kvar kärnan i berättelsen som är Julies och Elizabeths road trip. De andra bitarna blir lätt transportsträckor, som i vissa fall känns en aning repetitiva.

I stort är Mot San Fransisco fin läsning; det finns en påtaglig angelägenhet i Julies och Elizabeths relation och det ligger en ofrånkomlig spänning i att redan från början veta hur tragiskt det slutar för dem. Kopplingen till de verkliga händelserna blir dessutom en dov underton som ringer kvar även efter att boken tagit slut.