Seriefiguren Spirou känns väl lättast igen på sin röda piccolouniform och på sitt husdjur Marsupilami, den sistnämnde i leopardmönstrad päls och med flera meter svans. I Hoppets tid är det världskrig. Belgien blir ockuperat av tyskarna och Spirou har ännu inte stiftat bekantskap med det exotiska djuret.

Spirou är hyresgäst i en fastighet ägd av katolska kyrkan. Han känner olika präster som har helt olika syn på ockupationen, judarna och barnuppfostran. Den stora världen är obegriplig och full av motsägelser för denne yngling. Hotel Moustique totalförstörs av en blindgångare och Spirou blir av med jobbet. Den berömda piccolouniformen hamnar därmed i malpåse.

Spirous vän Nicke får samtidigt avmönstra ur belgiska armén. Tillsammans startar de en dockteater, påhejade av en av de katolska prästerna. Bryssel tycks krylla av fattiga små barn som är hänvisade till gatan och ödetomter för sina krigslekar.

Spirou har haft många olika tecknare sedan starten 1938. Grundaren Rob-Vel ersattes redan under kriget av andra. Och det kom att bli André Franquin som tog sig an serien och på allvar skapade dess särprägel samt majoriteten av färgstarka bifigurer 1946-1969. Det är främst hans Spirou som en svensk publik mött alltsedan 1950-talet. Men de senaste decennierna har nya tecknare tagit serien vidare.

André Franquin tecknade i en mjuk och fantasifull stil där formerna gärna löstes upp för att förstärka känslor, fart eller rörelse.

Fransmannen Émile Bravo, som ligger bakom Hoppets tid, tecknar huvudsakligen realistiskt där de räta linjerna på hus, möbler, cyklar och liknande inte rubbas av action. Men det finns ett påtagligt undantag: ansiktsuttrycken. Här tar han ut svängarna och experimenterar gärna. Tomma blickar, gapskratt, sorg eller vrede – här prövar Émile Bravo grepp som sällan setts förut. Ibland är de lyckade, ibland bara konstiga.

Medan tidigare Spiroutecknare gärna vandrat ut i det fantastiska och skruvade, håller Émile Bravo sig till ett verklighetstroget berättande. Här finns inga hemliga vapen eller övernaturliga uppfinningar, ej heller några superkrafter eller exotiska miljöer.

Det betyder inte att Hoppets tid är tråkig, nej, hela spänningen ligger i karaktärernas psykologi och i det outtalade i samspelet personerna emellan.

I vanliga fall är ett Spirouäventyr en fartfylld upplevelse. Men i Hoppets tid är berättartempot nedskruvat till lägsta hastighet. Så skapar Émile Bravo utrymme för gestaltning. Om till exempel en karaktär är en skurk, skrivs läsaren aldrig på näsan. Insikten får växa fram på ett naturligt sätt. Greppet är konsekvent tillämpat och imponerar.

Spirou har ofta anklagats för att vara en Tintin-kopia. Och visst finns många likheter. De båda seriernas huvudpersonernas kynne liknar varandra. I båda finns en sidekick till huvudpersonen som är mer känslostyrd och komisk – Nicke respektive kapten Haddock. Tintin har sin hund Milou och Spirou ekorren Spip (samt senare Marsupilami). Professor Kalkyl har i Spirou sin motsvarighet i greve de Champignac.

Émile Bravo leker med dessa likheter. När Spirou inte längre bär röd piccolouniform drar han på golfbyxor och ser nästan precis ut som Tintin. I övrigt tar han Spirou in i Tintins mer återhållsamt skildrade Bryssel och det fungerar häpnadsväckande väl. Färgskalorna är nedtonade. Staden på vintern går i grått och brunt. Människorna har kläder i lågmälda färger. För alla som älskar belgiska serier är detta en verklig fest.

Handlingen i de flesta Spirou-album kretsar kring ett konkret problem. Någon är försvunnen, något är stulet, en mystisk plats måste undersökas. Hoppets tid skildrar ett skede i belgisk historia då människorna ofta sveptes med, så även Spirou och Nicke. De för inte själva handlingen framåt i någon större utsträckning. Bara gradvis inser de vidden av världskriget och brotten mot mänskligheten. Hoppets tid består av fyra album, varav två hittills utkommit. Det finns anledning att läsa dessa två första och med spänning invänta del 3 och 4.