Maries barndom var inte vad den borde ha varit men i lägenheten nedanför fanns en ensamstående och barnlös kvinna som såg henne och gav henne trygghet. Nu är rollerna omvända. Michka har blivit gammal. Det kommer smygande men ändå plötsligt: orden sviker henne, kroppen sviker henne, minnet sviker henne.

Snart kan hon inte klara sig själv i sitt hem utan måste flytta till ett boende för sådana som hon. Där finns logopeden Jérôme som ger henne övningar för att behålla språket men Michka har något mycket viktigare än sådant att använda sin tid och sina ord till: att söka upp två personer som betytt mycket för henne som barn men som hon förlorade kontakten med för decennier sedan.

Michka, Marie och Jérôme. Marie, Jérôme och Michka. Jérôme, Michka och Marie. Tre personer vars liv flätas samman för en tid med Michka i centrum, som fokus – och som katalysator.

Jag brukar tycka väldigt mycket om det Delphine de Vigan skriver, eftersom hon inte väjer för det svåra och komplicerade, men här är det som om det blir lite för mycket av det schablonartade över det. De tre personerna har alla sina problem att tampas med men det är samtidigt något lättvindigt över hur det skildras, även om jag kan uppskatta hur Michka samtidigt omständligt och självklart går rakt på smärtpunkterna.

Det blir mer charmigt och humoristiskt när Michka byter ut ord mot andra som låter likartat men betyder något helt annat, än så frustrerande och hjärtskärande som det verkligen är och jag önskar att det fått bränna mer.