Jag har svårt att bestämma mig om konceptet bakom Monster i terapi är genialiskt eller dumdristigt: ikoner ur skräcklitteraturen som blir till tidsresenärer och går i terapi hos en nutida psykolog. Tidsresor är ett koncept som nästan alltid skapar fler problem än de löser (jag tittar på dig, J.K. Rowling!) och hur spännande kan det egentligen bli att läsa transkriberade terapianteckningar? Men oavsett om konceptet var dumdristigt eller inte, så är resultatet helt enkelt lysande.

Till formen är Monster i terapi en slags faksimil. Monster i terapi är boken som psykologen J håller på att sammanställa utifrån sina arbetsanteckningar och transkriptioner. Det finns ingen berättare, ingen prydlig översikt, utan läsaren får själv pussla ihop ett förtvivlat brev från psykologens hustru till polismyndigheten, med J:s brev till Norstedts förlag där hon förklarar sitt projekt, hennes arbetsdagbok, mailkonversationer med hennes handledare, och förstås själva terapianteckningarna. Kaffefläckar breder ut sig över sidorna, och handskrivna brev från patienterna blandas med tidningsurklipp, och J:s handskrivna kommentarer till de olika dokumenten.

I transkriptionerna av terapisessionerna får vi följa hur Dr. Jekyll brottas med sina ideal, och sina orimligt höga krav på sig själv, och sin skam över att inte kunna leva upp till dem. Mr Hyde blir ett sätt för Dr. Jekyll att kanalisera de delar av sig själv som han inte vill stå för, och kunna leva ut drifter och känslor utan att behöva känna skuld – det var ju inte han som betedde sig illa, utan Mr Hyde! Jag blir för ett ögonblick orolig för att författarna ska ge sig på att förklara bort de magiska elementen i ursprungsberättelserna – att Mr. Hyde inte är resultatet av en magisk tinktur, utan bara en försvarsmekanism eller ett alter ego. Lyckosamt är så inte fallet – bokens monster är lika magiska som i sina originalberättelser, och det gör terapisessionerna så mycket mer intressanta när Jekyll behöver fundera över varför han inte kan låta bli att dricka tinkturen som förvandlar honom till Hyde; Carmilla och hennes partner Laura måste definiera ramarna för sitt förhållande, när Carmilla inte kan motstå att dricka andras blod än Lauras; och Dr. Frankenstein måste konfronteras med att varelsen han skapat har tankar och känslor.

Det är svårt att definiera Monster i terapi – någon regelrätt roman är den knappast. Det finns för lite yttre handling för det. Istället är den en slags psykoterapeutiskt och litteraturhistoriskt tankeexperiment, som kräver en viss nördighet både för skräckromantik och för psykoterapi för att hålla kvar läsarens intresse. Samtidigt ligger också en stor del av behållningen i att under läsningen få lära känna J, den indirekta huvudpersonen. Via hennes dagboksanteckningar och små kommentarer får vi inblickar i hennes eget psyke, och hennes vardag. Precis som hennes monster brottas med grundläggande mänskliga problem gör hon det också – som hur relationen till hustrun blir lidande när hon lägger all sin energi på sitt arbete, eller hennes besvikelse när hon äntligen lyckats bli gravid med hjälp av IVF, men hennes mamma inte blir glad för hennes skull. Jag lider också med henne när hon försöker navigera vardagsproblem som kommer med att jobba i ett vårdyrke, som hur det kan vara svårt att hålla sig professionell när ens patient säger något otroligt provocerande (till exempel att det är medicinskt bevisat att kvinnor är mindre intelligenta än män), eller råkar vara en överjordiskt vacker lesbisk vampyr som kommer med sexuella inviter.

Vad gäller nördigt intresse för psykoterapi och psykiatrisk diagnostik finns möjlighet att fördjupa sig i mailen mellan J och hennes handledare, och små utdrag ur läroböcker om aktuella och historiska teorier om psyket, som manlig hysteri, dissociation och splitting, hela tiden med J:s annoteringar. En artikel av Jenny Jägerfeld i SvD, som handlar om ”kusliga dalen” (uncanny valley) kommenteras t.ex. med ”Stör mig lite att JJ alltid får sitta och gagga i morgonsoffor och bre ut sig i de stora tidningarna. Är hon verkligen så himla bra?” Författarens skämt på sin egen bekostnad är kanske en aning tramsigt, men jag är svag för tramsighet.

Något av det jag tycker bäst om med hur Monster i terapi är skriven, är att karaktärernas sätt att uttrycka sig utgör en kärleksfull och träffsäker blinkning till originalens bombastiska prosa:

DR JEKYLL: (snurrar sin hatt i knäet) Häromdagen vaknade jag med en känsla av att något var fel. Jag steg upp ur sängen för att göra min morgontoalett. När jag såg min spegelbild blev mitt blod till iskall vätska. (rösten darrar till) /…/
JAG: Ni förvandlades till mr Hyde utan att ens använda tinkturen?
DR JEKYLL: (nästan ljudlöst) Ja. Det var fasansfullt. Den här oförklarliga händelsen tycktes skriva min dödsdom som ett babyloniskt finger på väggen.
JAG: Det låter väldigt ångestfyllt.
DR JEKYLL: Skräcken var som klangen av en cymbal i mitt bröst!

Det finns genomgående en varm humor i berättelsen, ofta kring de slitningar som uppstår i kulturkrocken mellan J och hennes patienter. J spekulerar till exempel i om det är hennes ”osedliga benklädnader” (jeans) som gör att Dorian Gray kommer med olämpliga förslag, och försöker vänligt att göra Dr. Frankenstein mer uppmärksam på sin psykiska hälsa när han som varningssignal för skadlig stress säger ”Det är väl aldrig ett gott tecken när mina ögon börjar tränga ut ur sina hålor.”

Avsnitten där Dr. Frankenstein går i familjeterapi tillsammans med sin fru Elizabeth och monstret (”Varelsen”), hör till de mest intressanta. Terapisessionerna berör tunga och centrala ämnen som vikten av att få bygga sin egen identitet, eller ojämlika förhållanden och trasiga familjer. Jag fylls under läsningen av respekt för familjeterapeuterna på min arbetsplats. Utmattningen jag känner efter ett par kapitel av trassliga familjerelationer övertygar mig om att jag valde rätt när jag ändrade mig efter gymnasiet, och läste medicin istället för psykologi.

Det finns några problem med faksimil-utformningen av Monster i terapi som stör illusionen för mig. Till exempel har J målat av sina patienter – något hon introducerar med: ”När jag var yngre hade jag en dröm om att bli konstnär, och har gjort några skisser på mina ’monster’”. Men det rör sig inte alls om några amatörmässiga skisser, utan verkligt vackra och välgjorda illustrationer, som hade tillfört mycket om det inte varit för den enda meningen i inledningen som underminerar dem. De olika dokumenten är också logiskt ordnade, så att dagboksanteckningar, transkriberingar och mail följer logiskt på varandra. Det är förstås nödvändigt för att man som läsare ska kunna följa med i berättelsen, men vem är det som har kurerat innehållet? Vem har sorterat bort transkriberingarna från terapisessioner som refereras till i dagboksanteckningarna, men som (helt korrekt) prioriterats bort för att ge plats åt en ny patient? Bara ytterligare några rader inledning, eller ett förord från en fiktiv redaktör hade kunnat ge berättelsen mer trovärdighet. Jag önskar också att man i en bok som denna där det är uppenbart att mycket arbete lagts på den grafiska utformningen, hade använt faktiskt handskriven text i breven från patienterna istället för typsnitt som ska efterlikna handskrift.

Men om man har överseende med de små petitesserna kring hur berättelsen är presenterad, och är tillräckligt intresserad av psykologi för att stå ut med att det (mycket realistiskt) tar tid för J och hennes monster att nå fram till varandra och komma någonvart i terapin, så har jag nästan inget negativt kvar att säga. Monster i terapi är en charmigt nördig kärleksförklaring till skräckromantiken, och ni borde alla läsa den på stört!