Teaterregissörer som sätter upp en pjäs utan ett manus är nog de sämsta arbetsgivarna som går att finna. Så tänker jag när jag läser Den bästa av världar.

Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att undersöka hur gränser löser upp sig. Redan som tonåring med kortklippt hår kände hon pojken i sig, vilket resulterade i sexuella erfarenheter där könstillhörigheten inte spelade någon roll.

Som ungt stjärnskott i teatervärlden tycks Aurelia ha en energi som ett kärnkraftverk. Men hon bär på en händelse som hon förträngt. Och hon har valt att inte ha någon kontakt med sin mamma. Pappan ligger nedsövd på sjukhuset efter en stroke.

Pusselbitarna till barndomen läggs samman bit för bit, främst i de kapitel som berättas ur mammans perspektiv. Läsaren förs tillbaka till 1980-talet, universitetsliv, Östberlin och den man som sedan blir Aurelias pappa.

I arbetet med teatergruppen flyter regissörens minnesbilder in. Han levde i Östtyskland under sina barnaår och var med om de omvälvande dagarna då muren förlorade sin betydelse som åtskiljande gräns. Eftersom han har så många infall, beroende på sin bakgrund, blir teaterrepetitionerna ytterst kaosartade. Som utomstående associerar jag till #metoo och misstänker att en del regissörer för teater och film använder dubiösa metoder för att nå sina konstnärliga mål.

Romanens teman kretsar främst kring relationer, både de som växte fram för 30 år sedan och de som pågår nu. I romanen omnämns olika politisk-filosofiska ideal som dominerat i närhistorien. Jag hade gärna sett att detta tema utvecklats, i stället för att stanna på en nivå som mest liknar en gymnasieboks faktarutor.

Jag funderar på varför jag känner så stort avstånd till romanpersonerna vars agerande blir så noggrant förklarat. Jag bjuds på en resa in i psykens vrår och ändå blir bekantskapen så flyktig. Kanske beror det på att perspektivbyten sker så ofta? Eller att poetiska element saknas?

Däremot är denna familjeberättelse om gränser, relationer och frånvaro mycket lättläst. En eloge måste ges till översättaren Camilla Frostell. Språket är nämligen välartikulerat trots att de poetiska dimensionerna saknas. Bilderna berättar sakligt om människors förmåga att trassla till det trots att kärleken flödar. Poängen tycks vara att visa hur svårt det är att påverka de stora förloppen i såväl samhällsbyggandet som den personliga levnadsbanan.