Jag är Döden. Precis som livet är livet, är jag döden. Så enkelt, svindlande och självklart börjar bilderboken Jag är Döden. Det är en bok som vänder sig till barn mellan tre och sex år och i den åldern väcks ofta tanken på döden. Kanske dör ett husdjur, en farmor eller så börjar barnen grubbla […][...]

Tolvåriga Vanessa tror inte på spöken, men behöver material till sin YouTube-kanal. Vad göra? Jo, bege sig till Borgvattnets prästgård med kamera i högsta hugg såklart. (För er som eventuellt inte visste, Borgvattnets prästgård finns alltså på riktigt och marknadsförs med slogan ”Sveriges mest kända spökhus”.) Väl på plats visar det sig ju såklart att […][...]

I Beijers senaste roman, Mellan oss, är stilen densamma som i de tidigare två, lika exakt och med samma flyt, men omgivningarna är nya. Nu befinner vi oss på högstadiet, där Minna försöker gå vidare från mellanstadiets både vänner och status. Början på högstadielivet beskrivs i detalj: hårspännen, discon, glittriga pennor och ansträngningen att passa […][...]

För det mesta känner vi igen hus. Väggar, tak, fönster och dörrar. Men en del hus är annorlunda. Lilla Kerstin upptäcker en talande mus i huset som väntar på att hon och familjen ska flytta in. Musen med tröja och mössa visar på lönndörren, som är porten till en ny värld. I De Vita Björnarnas […][...]

Normala människor handlar om Connell och Marianne. Redan från första början är deras relation komplicerad: Connells mamma jobbar som städerska hemma hos Mariannes familj. Medan Marianne besitter ett ekonomiskt välstånd är det Connell som är den populära på skolan de går på. När de två inleder ett förhållande håller de det hemligt, främst för att […][...]

Havet är en symbol för existensen. Seglatsen över det själva livet och hamnen långt där borta vid horisonten är döden. Stormar, stiltje, stark sjögång och brännande sol, är metaforer för det en människa möter av med- och motgång under sitt liv. Havet är oberäkneligt men också förföriskt lockande. Det är krävande och kraftfullt, farligt men […][...]

Det är en dröm eller en mardröm eller kanske flera. Det är en saga där det lyckliga slutet inte är något lyckligt slut men kanske en början. Det är skönlitteratur men egentligen är det en självbiografi. Jag önskar att jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte längre […][...]

Tankar som går genom mitt huvud medan jag läser Eva Meijers Djurens språk: ”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar” ”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…” ”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. […][...]

Jaha, såhär faller sig handlingen i kort: Tove är en ung kvinna som uppfunnen av en Taube i hans västkustskaste period, blond och flink som en köttslig Malin på Saltkråkan och alldeles självklart medveten om sitt värde. Hon plockas upp av män, bärs en bit, hoppar över till en annan och bärs vidare. Hon lever […][...]

Naima Chahbouns andra diktsamling kom ut tidigare i år, åtta år efter den Katapultprisbelönade debuten Okunskapens arkeologi. Den nya boken består av sex olika avsnitt tydligt avdelade med var sin rubrik: ”det var en gång”, ”äpplen och päron”, ”ut ur historien”, ”tal”, ”problem” och ”spegel, spegel”. Vart och ett av dessa avsnitt skapar sin egen, konsekventa form […][...]