Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs är verkligen inte ett tramsigt vurmande utan en välriktad och rejäl verbal hurril. Som om någon vet vad framtiden bär med sig. Som sagt, töntigt och också en gnutta förmätet. Under vulkanen har hyllats och med rätt. Men att mena att det är en av 1900-talets största romaner är att ta i litet för mycket.

Jag trodde att det var, om inte fel på mitt (läs)huvud, så åtminstone min läskondition och -koncentration. Det är kanske fortfarande sant, ni känner till devisen att även om man är paranoid så betyder det inte nödvändigtvis att man inte är förföljd. Malcolm Lowry visste att föda fram ett mustigt språk, ett mastigt språk, ett svårsmält språk, interfolierat med allegorier, antagligen också en och annan svårknäckt algoritm, målande beskrivningar och delirisk introspektion där omvärld, interna dialoger som aldrig lämnat huvudet och hjärnspöken sammansmälter. Ett ordflöde som inte känner till några uppdämningar, hämningslöst lämnar orden papperna och försöker tränga sig in genom ögonen på läsaren för att kortsluta alla nerver de kommer åt. Det är en sådan där medvetandeström som återfinns hos vissa irländska förmågor. Boken kräver sin läsare, inte minst för att hantera alla färger som förekommer. För det är minst sagt en färgstark bok. En målning på många vis, där det mesta tycks vara färglagt. Man får tycka vad man vill om det – jag gillar det.

Min spanska är milt uttryckt bristfällig. På gymnasiet fick jag godkänt eftersom läraren välmenande påstod att jag ”egentligen kunde”. Hon hade fel. Mexiko är skådeplatsen så viss förtrogenhet med spanskan krävs då det i boken förekommer en hel del uttryck och hela haranger på spanska. Dessa finns inte översatta någonstans, inte ens i en fotnot, vilket är ett bra val av både författare och översättare. Kan man inte ta in en bok är det ens eget tillkortakommande och det får man hantera på vis man själv finner lämpligt. Jag hoppade över styckena och missade halva boken!

Titeln till denna text har, såvitt jag förstår, med en beställning av ytterligare ett glas mescal att göra. Meningar likt denna återkommer om och om igen. Under De dödas dag får vi följa framför allt tre karaktärer. Geoffrey Firmin, Konsuln kallad, är protagonisten som finner sig akterseglad av den fysiska verkligheten, sitt äktenskap och sin titel. Han är alltså inte längre konsul på pappret, men väl i mångas medvetande. Möjligtvis främst i hans eget. Konsuln är inte vid sunda vätskor. Det är snarare tvärtom – det han har i sig är mest en hälsovådlig mängd alkohol. Såvitt jag kan läsa mig till, äter karln under hövan lite, men dricker desto mer. En renrasig suput, kanske mer men absolut inte mindre. Han glider runt i en komplett kostym, men den lilla fadäsen att han tycks ha glömt strumporna går inte att överse. Vilken skandal! Eller så har han inte glömt det. Alla gör vi våra val. Det går utan att bege sig ut på djupt vatten att sluta sig till att vår käre konsul föddes bakis men fick sig en återställare genom nappflaskan. Fast så är det kanske ändå inte. Inte helt klara, men ändock inte helt fördolda, skäl i vuxen ålder ligger bakom hans situation.

Det dämpade dånet från vattenfallen fyllde rummet som ljudet från en fartygsmaskin…Evigheten…Konsuln stödde sig, svalare nu, mot bardisken och såg ner i det andra glaset med färglös eterluktande vätska. Att dricka eller icke dricka. – Men medan han var utan mescal, tänkte han, hade han glömt evigheten, glömt att världen var stadd på resa, att jordklotet var ett skepp piskat av Hornets svans, dömt att aldrig nå sitt Valparaiso. Eller att det var som en golfboll slagen med en fruktansvärd hook mot Herkules slipsknut av en jätte från fönstret av ett dårhus i helvetet. Eller att det var en buss som styrde längs slingrande vägar mot Tomalín och ingenting. Eller var det som – vad det nu skulle vara om en liten stund efter nästa mescal. Fast han hade inte tagit någon ’nästa’ mescal än.

Jag gör mig lite rolig på bekostnad av hans alkoholproblem. Jag vill inflika att det är osmakligt, alkoholism finns det inget lustigt över. Alkoholavgiftning ska visst vara något i hästväg men några tankar på att sluta dricka har inte Konsuln. Såvitt jag förstår det har boken kallats alkoholromantiserande. Jag vet inte från vilket buskage dessa förvrängda och verklighetsfrånvända läsningar kommer. Det är ingen vacker avundsvärd belägenhet Konsuln befinner sig. Inte! på! något! vis! Jag menar, karln dricker mescal som smakar som ”10 meter taggtråd” och är inte främmande för strykninet som har använts för att avliva hela djurarter.

Ramberättelsen är ingenting utöver det vanliga. Vid handen har vi ett klassiskt upplägg där en kvinna, den före detta frun Yvonne, ska rädda både honom och deras förhållande. Billigt, men med den lilla uppfriskande detaljen att även brodern Hugh försöker dra sitt strå till stacken. Både Yvonne och Hugh får stort utrymme i boken, vilket är tacksamt. Hela avsnitt viks åt dem och deras levnadsöden intresserar mig mer. Året är 1938 och i bakgrunden skymtar det spanska inbördeskriget. Nu hämtar inte boken sin näring främst från handlingen utan det är språket och allehanda psykologiska mekanismer som tilldrar sig läsarens uppmärksamhet. Gott så.

Kanske kan vi kalla boken en tragedi. Lowrys liv var alla gånger det. Gravt alkoholiserad ändade han livet för egen hand. Huruvida det var alkoholen som förde honom till den punkten överlåter jag till andra att avgöra. Klart är att berättelsen innehåller stora (över)doser av egna upplevelser. Boken har helt klart sina brister, men jag gillar den ändå. Till och med rätt mycket. Och märk mina ord, vänner – här har ni en framtida klassiker till recension. Hurra!