Utgångspunkten för författaren Susanne Österlund-Pötzsch i boken Gångarter och Gångstilar – Rum, rytm och rörelse till fots är ett personligt projekt. Hon besöker till att börja med arkiv och bibliotek och kartlägger tidigare studier inom ämnesområdet. Sedan tar hon ett eget grepp kring gåendet. Ett samhällsperspektiv och en kulturell kontext ges störst utrymme. Allt är oerhört engagerande och allsidigt berättat, trots textens akademiska tyngd med notapparat. I samma svep får jag en lysande bild av hur kulturantropologer jobbar och en inblick i deras forskningsmetoder.

Intressant är att läsa om gåendets innebörd i samband med de nordiska ländernas nationsbyggande under 1800- och 1900-talet. Många studenter och forskare inom folklore promenerade miltals för att samla in allmogens traditioner. Målet var att finna nationens ”ursprung” i form av dialektord, sagor och musik. Ett annat exempel är att befolkningen tidvis uppfostrats i en moralisk anda för att på så vis stärka försvarsviljan. Kolla gärna Wikipedias artikel om Riksmarschen.
Nyanlända medborgare som erbjuds möjlighet att delta i promenader och vandringar kan betraktas som ett nordiskt sätt att bedriva integration, inflikar Österlund-Pötzsch.

De flesta känner säkert igen sitt eget långsamma strosande som turist och att det inte liknar vardagspendlandets måste-hinna-med-bussen-tempo. En annan skillnad i gåendets utövande var den som adeln och borgerskapet ville uppvisa när de spatserade i sina parker. De fick inte bli svettiga! Då skulle de alltför mycket påminna om det kroppsarbetande folket längre ner i samhällspyramiden. Idag är det tvärtom, konstaterar jag. Ju svettigare, desto mer atletisk – och den vältränade triathlonutövaren är sannolikt någon som gör karriär i näringslivet.

Många perspektiv kan anläggas på platsen för gåendet. Författaren refererar till pilgrimer, romantikens poeter och friluftsvandrare som funderat över platsens historia, dess tillgänglighet och estetiska värden. Platser kan även knytas till fiktiva gestalter. Huvudpersonerna i böcker av Stieg Larsson och Elena Ferrante har inspirerat till guidade turer i kvarteren där böckerna utspelar sig. Naturens olika rum är betydelsefulla för nordborna – det är inget nytt. Och numera finns färska studier som visar på både terapeutiska och andliga skeenden inuti den som praktiserar gående i naturen.

Indiernas marscher för att frigöra sig från brittiska överhögheten och den svarta medborgarrättsrörelsens marscher är några exempel på hur gåendet utgjort ett politiskt verktyg för att påverka samhället. Idag syftar Prideparaden delvis till att visa allas rätt i samhället – med karnevalisk eufori som bonus, tänker jag glatt för mig själv.

Att mäns och kvinnors ramar för utomhusgående varit påfallande olika är inte någon nyhet. Det kan illustreras med två yttranden: ”Hon går på gatan” och ”Han går på gatan”. Jag är nog inte ensam om att känna frustration med tanke på den ofrihet som än idag drabbar kvinnor på olika håll i världen. Författaren har dock i sin läsning stött på flera nordiska kvinnor som gjort vandringsexpeditioner och insamlingsresor. Hon förklarar i samma avsnitt att kulturhistoriker själva varit delaktiga i att producera bilden av att kvinnor haft ett mindre rörelseutrymme än män. Där visar Österlund-Pötzsch att en forskare gör så mycket mer än bara sväljer tidigare studier i ett ämne. Eget grävande är viktigt.

Programmet Historieätarna i svensk television lockade många tittare för några år sedan. Dess idé var att hoppa in i en historisk tidsperiod för att se vad folk åt då. Vid sidan av de tillredda maträtterna klädde programledarna ut sig till representanter för olika samhällsklasser och ställde frågor till kulturantropologer, etnologer och historiker. Tänk om ett liknande program kunde göras på temat gående? Listan över tänkbara infallsvinklar kan göras hur lång som helst: pilgrimsvandringar, initiationsriter, vandringsprylar, upplevelseindustri, performansyttringar och hundpromenader. Visste ni att Johann Sebastian Bach år 1705 vandrade 45 mil för att lyssna på kompositören Dietrich Buxtehude? Ja, om alla ännu levat, kanske jag hade intalat mig att gå till Göteborg för att lyssna till den vackra Walk med Freddie Wadling, Stina Nordenstam och Fläskkvartetten.