Det går inte idag att blunda för att klimatet är en ödesfråga för mänskligheten. Vi är nu inne i vad som skulle kunna sägas vara en andra våg av nutida klimatengagemang, där sociala rörelser möter politiken och ekonomins realiteter i konfrontation och dialog.

Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma relationen däremellan. Mitt i detta finns en rad röster och Björn Wiman är jämt ingen duvunge. Han har ett flerårigt engagemang bakom sig att skriva om klimatkrisen: ”världens genom tiderna största nyhet”.
I sin bok som utgavs i höstas finns 33 kronologiskt återgivna krönikor, publicerade mellan åren 2012 och 2018. Wiman skriver kortfattat med hela sin litterära och poetiska talang investerad, i den standardlängd som man kan förvänta sig från en dagstidning.

Det finns mycket att uppskatta i krönikorna, men också en del att reflektera kring. Längden på texterna, som passar Dagens Nyheter utmärkt, upplevs annorlunda i bokform. Då man läser flera texter i stöten är det svårt att värja sig från känslan av saknad. En saknad efter något mer. Det handlar om längden, det handlar om att tankarna skulle behöva mer utrymme för att vecklas ut, bli mer rejäla.

Tvivla nu inte. Krönikorna är nästan alltid läsvärda och det är lätt att ryckas med i enskilda uppslag och kombinationer av referenser till såväl film, litteratur, kulturpersonligheter, aktivism och politik. Ibland är kopplingarna halsbrytande, oftast är de tänkvärda och vid några tillfällen mindre pricksäkra. Wimans kunskap spänner hur som helst vitt och brett.
Nu är inte Björn Wiman den förste skribenten att släppa sina krönikor i bokform, men då texterna är så täta på referenser blir en annan typ av bok en naturlig följdtanke.

Torbjörn Elensky sätter i Svenska dagbladet ordet på ett sätt att uppfatta denna korthuggenhet, då han liknar boken vid ett extravagant visitkort. Riktigt så långt vill jag inte gå, snarare ser jag i boken en rad vykort, fyllda till bredden med händelser som nästan svämmar över på information.

Om man accepterar formatets begränsning finns det dock åtskilligt att gilla. Med tanke på klimatfrågans dignitet och behovet av fler människor att sätta ord på såväl hot som hopp, är det inte färre röster vi behöver, utan fler.

Personligen hoppas jag att Wiman återkommer till oss i det längre formatet. Kanske i form av lite längre essäer. Inte minst därför att vi behöver tänka till om annan farsot som lägrat vår tid, den enorma polarisering som högerextrema trivs bra i, men i rimlighetens namn även goda demokrater och aktivister kan drabbas av. Denna sorts närsynthet har skapat ett fördjupat dödläge där själva det demokratiska samtalet hotas.

Och vad säger vi om de framstegsoptimister som tuffar på i sin business as usual och inte korrigerar sin egen tankevurpa; som eldat på grogrunden till klimatproblemet genom att konsekvent placera ekonomi ovanför ekologi?

Det är kanske de sistnämnda som boken är publicerad för tänker jag, de som lever i omprövningens tid. De äventyrslystna tonåringarna, framförallt rasande kloka tjejer, som står rotade med ena foten i protest och den andra i moral genom skolstrejker och Fridays for the future blir kanske uttråkade av boken. Björn skriver på gott och ont för en kulturintresserad medelklass som vantrivs i konsumtionssamhället men som gillar att läsa vykort.

Gott så, tänker jag trots allt. Gott så!