Recension

: Nattsida
Nattsida Hans Gunnarsson
2019
Albert Bonniers förlag
8/10

Du sugs in och kan inte släppa den

Utgiven 2019
ISBN 9789100178369
Sidor 413

Om författaren

Hans Gunnarsson är född 1966 och bosatt i Stockholm. Novellsamlingen Bakom Glas belönades med Katapultpriset för bästa debut 1996. Hans andra bok, Februari, nominerades till Nöjesguidens Stockholmspris 1999 och Expressens Getingpocket 2000 och etablerade honom som en av våra ledande unga novellister.

Sök efter boken

När jag öppnade denna bok och började läsa, upptäckte jag efter ett tag, kusligt nog, att det som hände i boken också började inträffa utanför mitt köksfönster i huset mittemot.

Hans Gunnarssons roman Nattsida handlar om Per som får röja i sin halvbror Ronnys lägenhet efter att brorsan dött. De har delat ett litteraturintresse och skickat varandra böcker som de gillat, men egentligen aldrig känt varann eller umgåtts särskilt frekvent. Ju längre denna roman lider ju större mysterium blir Ronny. Men det gör inte boken dålig, tvärtom. Berättartekniken är den kinesiska askens, för hur många lock du än lyfter, kommer inget svar på de frågor handlingen får dig att ställa.

Vart har egentligen den GAN-tavla Per har för sig att Ronny hade, tagit vägen? Varför är det små små äggskal längs med golvlisten i Ronnys kök? Vad hade bostadsrättsföreningens ordförande Engvall och Ronny egentligen för relation? Varför är det tredje paret nycklar till lägenheten borta? Vem är det som ringer till Per från Ronnys mobiltelefon? Inga svar, för varje kapitel istället ytterligare ett lock att lyfta. Poängen är liksom inte att komma till någon kärna eller några svar, utan labyrinten eller spiralen i sig. Det sättet att berätta en historia tilltalar mig mycket.

I förlagets förhandsreklam jämförs bokens författare Hans Gunnarsson med Paul Auster, ni vet han med New York-trilogin. Och jag kan väl erkänna att det var det som från början lockade mig att läsa. Plus att Gunnarsson från början kommer från äggskallestan, Finspång, inte långt ifrån där jag bor.

Det är något av en bladvändare, med ett rappt och enkelt språk, fullt med absurda detaljer. Huvudpersonen Per hittar sin brors 400-sidiga dagbok och börjar med stor vånda att läsa. Det finns korta anteckningar om att de två haft olika åsikter om böckerna de skickat varann, men sedan kommer fler och mer djupgående detaljer. Det Per hajar till för mest är ett minne från 1974, när Ronny är tretton år. Det är sommar och Ronny befinner sig i en skog. Han påträffar en död kvinna – ”liksom nedsläppt där. Repellerande och lockande på samma gång”. Ronny har inte sagt ett knyst om sin upplevelse till nån, framkommer det i dagboken och Per blir osäker om den verkligen inträffat. Men upplevelsen Ronny hade 1974 återkommer flera gånger i nutid i dagboken i form av mardrömmar som ”nån slags jävla hemsökelse” och flera sidor och 36 år senare ser Per ett samband med den våldtäkt hans bror i dagboken blir vittne till från pendeltågsfönstret på väg från Södertälje. Den säger Ronny heller inte ett ljud om, under sin levnad, ens till polisen. Vilket förvånar Per och något senare får konsekvenser för honom, när han börjar rota i det.

Någon gång under läsningen av denna njutbara bok lyfter jag alltså min blick ut i min egen verklighet, ut hyreshuset mittemot mitt. Där kommer det plötsligt ut en helt vitklädd man med munskydd på fjärde våningens balkong. En sådan där vitklädd man annars ser i deckare på tv. Han som brukar stå mitt i ett mord som just inträffat med en pincett, för att säkerställa alla bevis som bara går och stoppa ner i små bruna papperspåsar.

Jag tror inte det var ett mord som inträffat mitt över min gård, för jag såg inte till några polisbilar. Snarare handlade det om saneringen efter en mycket ensam människa. För in i saneringsfirmans bil nere på gården lastades det in säckar, svarta hopknutna säckar. Och det räckte inte med en tur till soptippen med dem, de återkom även dagen därpå.
Så dök jag ner i min recensionsbok igen, i Pers röjande i sin döda brors lägenhet och tänkte:
- Gud, låt mig åtminstone dö ihågkommen.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-03-15 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-13 11:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7665

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?