Sextonåriga Noa blir gravid med en tysk soldat och utkörd hemifrån under andra världskriget. Hennes barn tas ifrån henne och hon städar på en tågstation för att försörja sig. En dag 1944 står en tågvagn full av judiska spädbarn vid stationen och något får henne att ta med sig ett av dem och fly. Utmattad och nästan förfrusen hittas hon av en cirkustrupp på vinterträning och städslas som trapetsartist, trots noll och ingen erfarenhet. Hennes partner och lärare är den avoga Astrid men vartefter blir den frostiga relationen en annan.

Två kvinnor som möts under brinnande krig, var och en vaktandes sina hemligheter på sin kant tills det står klart att de behöver varandra. Det låter som en schablon. Det är en schablon. Och det ställer sig ibland i vägen för läsningen. Jag får känslan av att författaren utnyttjar andra världskrigets slitna fond för att berätta en historia som inte skulle vara lika berörande annars. Å andra sidan – med tanke på dagens historielöshet kan man inte upprepa för ofta vad som utspelade sig i mitten av förra seklet.

Den stora behållningen är skildringen av cirkusmiljön och det hårda arbetet, det som ligger bakom glitter, paljetter, stela leenden och perfekt kroppskontroll; blodet, svetten och tårarna som utgör en del av diskrepansen mellan repetition och föreställning. Något som också krävs, utöver det hårda arbetet, är en total tillit till sin partner, något av det svåraste som finns.

Här är den yrkesmässiga tilliten en väg till personlig tillit, att utlämna sig öppnar för angrepp men måste leda till något positivt, så lyder dramaturgins regler. Det finns också något undflyende hos dem, de generiska modiga, starka och olyckliga kvinnorna.

Det blir som ett staplande av hårda livsöden men ändå framstår det lite för glättat, lite för glättigt. Det finns ett efteråt som binder ihop lösa trådar och tiden lägger ett försonande skimmer över brotten som begicks och det är så dubbelt. Jag tycker inte om att jag låter så nedlåtande men det är något som skaver i mig när jag läser, hur det fruktansvärda feelgoodifieras och blir ”varmt och gripande”.