I Caraval, ett karnevalliknande omkringresande spel, kan vad som helst hända och de som spelar kan aldrig vara säkra på vad som är verkligt. Scarlett har i flera års tid skrivit till direktören i hopp om att Caraval ska komma närmre den lilla ö hon och hennes syster är isolerade på. Och efter sju år får hon svar. Caraval är på väg.

Scarlett är förlovad med en man hon aldrig mött, i hopp om att han ska rädda undan henne och hennes syster från deras hemske far. Det är deras sista utväg. Men det visar sig att priset för att vinna Caraval är en önskning. Vad som helst.

Berättandet tycks sträva efter en Wes Anderson-liknande estetik, i bokform. Allt är färgglatt, lite bisarrt och excentriskt, men det lyckas inte förmedlas vidare till läsaren. Det är för mycket färg, det är ansträngt. I slutändan känns boken mer som en blek kopia av Alice i underlandet än något annat.

Historien är fängslande, på sina ställen. Caraval som fenomen är fascinerande, runt varje hörn tycks det finnas något nytt, något underligt. Däremot kan jag inte för mitt liv förmå mig att bry mig om karaktärerna. Scarlett, huvudkaraktären, är naiv och ganska fånig. Kärlekshistorien är rentav pinsam, med en scen som påminner mig alltför mycket om Twilight, och när systern är i knipa blir jag inte för en sekund orolig. Det får gå som det går.

Det här är en bok som cirkulerat mycket på Booktube, boksidan av Youtube. Efter all uppmärksamhet har jag också fått intrycket att boken ska vara bra. Och den verkar sälja bra; den har trots allt kommit hit, till Sverige.

Caraval gapar efter för mycket, men lämnar mig oberörd. Överdådet, dekadensen, mystiken. Det faller platt och boken med den.

Läs något annat i stället.