Jag tänker ofta på Kate Tempest och hennes album Let them eat chaos när jag läser Andrzej Stasiuks Nio. Kates album är i grunden skriven poesi men gör sig lika utmärkt som musik. Hon beskriver ett nutida London som ändå inte är helt olikt scenen för boken: Ett Warszawa klätt i en skrud av strax-efter-murens-fall-snitt. Muren har fallit och de som rör sig i dammet och bottenslammet får klara sig efter bästa förmåga.

Picture a vacuum
An endless and unmoving blackness
Peace, or the absence at least, of terror
I see, and amongst all this space
That speck of light in the furthest corner

Var och en, oavsett ställning, får nu vara eller inte vara sin egen olyckas smed. I de mer ljusskygga samhällsskikten används brutala metoder för att uppnå det kapitalistiska samhällets yttersta mål: pengar och materiell rikedom i överflöd. Få når dit, men några avslagna ben där, en knytnäve där, utpressning, indrivning och försäljning av allt som går att tjäna pengar på lider den polska huvudstaden ingen brist på. Känslan jag får är att det är staden, alltså förutsättningarna, som i mångt gör våld på människan och inte tvärtom. Inget ursäktat, det finns alltid ett val för den enskilde men i det ojämnställda frodas natten.

At any given moment
In the middle of a city
There’s a million epiphanies occurring
And the blurring of the world beyond the curtain
And the world within the person
There’s a quiver in the litter
In the alleyway, he’s singing

Det händer egentligen inte så jämrans mycket i Nio. Över berättelsen vilar en sorts lugn och sansad återhållsamhet. Lyssna på Góreckis tredje symfoni (Symphony of sorrowful songs) och ni har en fullgod beskrivning av både tempot och stämningen. Vi finner här återigen Andrzejs fascination eller åtminstone uppmärksamhet för detaljerna som samtidigt är vad som utgör världen: ljus och ljud i olika intensitet. Gråhet och förfall, spårvagnsgnissel och gatlyckors depression; alkohol i kopiösa mängder, billiga cigaretter och kvinnor som används för vad nu ändamål mannen tänker sig är trevligt.

- Okej, sa föraren, men först får du suga av oss alla tre. När de satt i bilen igen sa föraren flera gånger: – Kom ihåg att det var en skitsöt tjej en gång i tiden.

Denna utsatthet, vad just denna kvinna till följd av sitt drogberoende tvingas göra, får mig att tänka på den förnedrande dildoscenen i slutet av Requiem for a dream. Och det sker i förbifarten, en händelse lika naturlig som sömnlösheten. Kvinnan som valuta, vara, objekt.

Det går att betrakta Nio som en skönlitterär gestaltning av som sker bakom det Stasiuk ser i sina resedagböcker. Det är skönlitterärt, javisst, men i synnerhet en mer animerad återgivning av den verklighet som beskrivs i exempelvis Östern och På vägen till Babadag.

De satt inne på det tomma och stängda Hoochie-Coochie med olika drycker i glasen. Bolek drack öl, Parker vodka och Den blonde rom och cola, för det var han som körde och Bolek hade sagt åt honom att ta det lugnt.

”Jag vaknade nästa dag och gjorde om allt igen”, som Daria Bogdanska kluddat dit för januari månad i en Galago-kalender för 2018. Liksom Stasiuk är karaktärerna i Nio på avvägar från den av Fäderna upptrampade stigen som är Upprepningen, alltså Vardagen och i förlängningen – Livet. Han återkommer ibland till de ”begravningståg” som varje dag går tur och retur mellan lägenhet och fabrik. Andrzej har tidigare kallat detta för ett slags egenupplevt förräderi, att inte fullfölja det som närmast varit en naturlag. I detta Warszawa är förutsättningarna emellertid annorlunda än under Andrzejs uppväxt i ett kommunistiskt Polen. Övergivna industriområden tycks vara legio och de skrala men säkra inkomstkänslorna är borta. Begravningstågen har slutat gå men doften att kyrkogårdsmull ligger kvar i luften. Indrivare istället för industriarbetare – vardagen är inte mindre miserabel. Pawel kan ses som huvudpersonen, men det är en berättelse av parallella spår som snuddar vid varandra. Hur som helst står Pawel i skuld till fel personer och kring detta kretsar det.

People meet by chance
Fall in love, drift apart again
Underaged drinkers walk the park
And watch the dark descend
The workers watch the clocks

Mitt första tydliga av ångesten inför cementblocken, alltså de oöverskådbara lägenhetskomplexen, är från Ostrava, östra Tjeckien vid gränsen till Polen. Det var juletider, vi anlände med tåg och tog oss till fots genom en tunnel där något ovant och i och med det hotfullt måste ha legat på lur. Det var rått och omvärlden gnagde sig in mot ryggmärgen. Vid tunnelns utgång fann vi levande karpar i små baljor redo för nackning och julbord. Karp! Karpen har jag själv fiskat upp, men just då spädde det på ett odefinierbart obehag. Ostrava är en kolstad, männen skall enligt uppgifter gå runt med en permanent maskara. Eller en före detta kolstad, nu finns där en hög med någon typ av giftigt avfall eller vad det nu är. Allt var grått, dimma, snön var grå och hade antagligen färgats på vägen ned. Finns det något mer deprimerande när den ligger där och doftar av onödighet? Snö som inte är vit. Den var antagligen radioaktiv, Tjernobyl måste ha landat och stannat här.

Det ligger en typ av förakt i detta. Jag spottar och vänder bort blicken från en verklighet som är många människors. Jag nämnde människors valmöjligheter, och visst har alla ett val men lika visst inte samma möjligheter. Det är något obehagligt och perverst över att jag gottar runt i bokens krås, denna skildring eller sammanfattning av ett sönderfall. Den är inte föraktfull, men min blick är från en, intalar jag mig åtminstone, höjd långt ovan koldimman. Avskyn inför den brutala pälsfarmen som skymtar förbi i boken är i grund och botten orimlig. Vem är jag att döma en människa vars belägenhet är mig så fjärran?
Nå.

Läs för Guds skull, inte främst för att det är ett utmärkt komplement till de övriga böckerna utan för att det är en skapelse som utan problem står på egna ben, ett verk som klarar sig i egen rätt. Särskilt om man gillar billigt saftvin, pvc, öl, cigg och allmän gråhet. Och framförallt: mänskligheten.