Christina Nilsson var en av 1800-talets superstjärnor inom musiken, en småländsk torparflicka som blev operaprimadonna och småningom grevinna med en rejäl förmögenhet och värdefulla ägodelar som hon testamenterade bl.a. till Nationalmuseum, däribland ett set smaragdsmycken, som förvarades i ett kassaskåp och bara visades på ett par tillfälliga utställningar. Tills de dök upp som huvudnummer på en auktion hos Auktionsverket 1986.

Det är en så bra historia – den f.d. anställda på Nationalmuseum som anar att de smycken som ska säljas på Auktionsverket faktiskt är de som borde ligga i säkert förvar på Nationalmuseum och försöker kontrollera detta men inte blir trodd, eftersom det är så osannolikt att så skulle vara fallet. Det som rullas upp när det efter försäljningen visar sig att hon faktiskt hade rätt och turerna fram och tillbaka vad gäller återköpandet.

Ja, det är en bra historia men kanske inte tillräckligt för en hel bok, när allt kommer omkring. Det är nog det som gör detta verk något splittrat, att det krävs så mycket utfyllnad. En kortbiografi över Christina Nilsson, en hel del om Nationalmuseum, Goethes och Gounods Faust, Auktionsverket och ryska tsarfamiljen. Det gör det också oklart vad det egentligen är för sorts bok, något som tydligen lett till refuseringar enligt efterordet.

Fokus ligger ju ändå på de stulna juvelerna och det är ganska märkligt att den som faktiskt stjäl och låter sälja smaragderna visas stor hänsyn och inte nämns vid namn och de många frågetecknen kring hur själva stölden gick till rätas aldrig ut. Istället är det överintendenten på Nationalmuseum som framstår som den stora skurken, han som inte ens kontrollerar att smyckena finns på sin plats, som nog helst skulle vilja sälja dem och som om och om igen uttalar sig klumpigt i olika intervjuer. Svenska folket vill inte höra hur dålig reda man har på oskattbara klenoder, att föremål försvinner och dyker upp igen är vardagsmat för museimänniskorna men svårsmält för andra. Det blir en krock mellan den lätt vanvördiga inställningen till det som är ens vardag och det som är något helt fantastiskt för allmänheten. Det som är yrkesmässig pragmatism ger ett dåligt intryck.

Det är underhållande med anekdoter som hur den stora smaragden tillfälligt ersattes av en kluven grön kula från Fazer vid TV-inspelningen av auktionsprogrammet Under klubban men lite konstigt hur författarna skriver om sig själva i tredje person, eftersom det är de som medverkade då, utan att ha en aning om vad det var för smaragder de diskuterade inför TV-tittarna.

Några märkliga formuleringar har också slunkit med, som att det beskrivs hur Christina Nilsson ökat sin förmögenhet genom ”säkra och kloka spekulationer”, vilket nog måste sägas vara en oxymoron.

Det finns också andra intressanta saker som lämnas därhän, som att det påpekas att örhängena förändrats någon gång – de har både blivit av med sina krokar och med två större diamanter som ursprungligen fanns där – men det antyds inte några som helst försök att ta reda på när. Troligen är bildmaterialet för begränsat, liksom annan dokumentation, men det kunde ändå vara värt att nämna.