Fattigdom och ett sinne präglat av brinnande idealism (även underblåst av lämpliga pamfletter) är inte någon lyckad kombination. Om bröstet värker av att minnas avrättade vänner känns pamflettens budskap alltmer lockande.

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.